Jag vet inte precis om jag kommit fram till några stora aha-upplevelser utan mer massor av igenkännanden i olika situationer som varit, då jag minns att jag undrade varför det föll ut på ena eller andra viset. Jag har också funderat mycket över hur erfarenheter jag gjort i min barndom påverkar mitt sätt att se på samtal över huvud taget... Bra erfarenheter? Näe, inte alltid...Så är det nog för alla... Men väldigt intressanta. Och nu undrar jag varför vi inte läst mer psykologi generellt på utbildningen? Faktiskt. Det är ju så oerhört viktigt att kunskapen om hela människan finns där.
Nånstans landar ändå allt vi gör i detta: att se och kunna förstå något av den komplexa människa (arbetskamrat, barn eller förälder) jag har framför mig och att se och kunna förstå mig själv. Att lyssna intresserat, visa respekt och att erbjuda att kunna hjälpa till att vidga någons "karta" vid behov då det lämpar sig och ta emot samma erbjudande från den andra personen. Svårare än så är det kanske inte egentligen och ändå är det så svårt så man kan bli helt tokig emellanåt, när det blir fel.
Köpte båda böckerna vi har till denna examination; M. Normells bok "Pedagogens inre rum" och A. Engquists "Om konsten att samtala". Känner att jag nog kommer att vilja läsa dem igen... Låta tiden gå och läsa om. Ibland ger det en ny upplevelse. Jag läser och känner igen mig. Sen interagerar jag och nya skeenden uppstår och så läser jag om igen. Och helst plötsligt så blir jag ännu mer igenkännande i böckerna och hittar dessutom sånt som jag inte hade någon referens till, innan, men som jag nu hunnit få. Eller lärt mig se. Saker måste få ta tid, har jag lärt mig genom åren. Då funkar jag som bäst.
Nu ska jag gå ut och njuta av den underbara våren igen! Om nån bloggläsare vill låna böckerna ett tag, så hojta till. Perfekt läsning för en stunds filosoferande och introspektiv reflektion som kan vara gôtt att ägna sig åt på liggandes på en filt ute i vårsolen. En liten investering i sig själv som inte är så dum emellanåt!
