Ett försenat inlägg om boken "Den svårfångade reflektionen" kommer här...
Nu har jag hunnit läsa den för ganska många veckor sen och dessutom hunnit diskutera den i min grupp så nu kommer nog inte samma tankar fram som just när den var nyläst och alldeles färsk i mitt medvetande. Men det behöver ju inte betyda att det blir en sämre reflektion. Bara lite annorlunda kanske.
Någonstans när jag läste den här boken kunde jag känna en frustration över att det ska vara så många teorier vad som sker när man reflekterar. Hur ska vi i ett arbetslag kunna tala samma språk när det gäller reflektion, hur ska vi kunna enas att göra samma för att kunna förstå varandra?
Efter ett tag lugnade den känslan ned sig och byttes ut mot en mer utvidgad förståelse eller kanske snarare en acceptans. Näe, vi kan sträva efter att tänka och tala på så lika sätt som möjligt men vi är också individer som var och en måste göra sig och ha en förståelse av reflektion personligen.
Det finna en styrka i allas olikhet." Jag ser inte det du ser... för du kanske har missat något jag kan peka på? " och "Du ser saker jag inte har märkt alls, vilken tur, kan du inte visa mig ?"
Det mest finstämda arbetslaget är nog det där vi alla har vår egen reflektion och tillsammans sedan kan foga ihop våra reflektioner till varandras för att på så sätt skapa nya... Utan att lägga ned för mycket energi på att bli så homogena som bara går, vilket vi ofta spenderar väldans mycket tid åt i förskolan tycker jag. En enig reflektion kanske inte alltid är den mest utvecklande.
Vi talade i min grupp hur man kan underlätta att överbrygga de här skillnaderna i kunskap, förståelse och erfarenheter... Och vi var ganska eniga om att genom att sätta ramar för tillsammans-reflektionen, specificera lite hur vi ska ha samtalet och vad det ska handla om kan göra det enklare för flera personer att delta. Alla förstår vad som sker och kan bidra efter just kunskap, förståelse och erfarenhet.
Jag känner för egen del att jag skulle behöva betydligt mer tid för reflekterande i mitt yrke. Det är när jag hinner tänka igenom vad jag gör som jag kan bli en bättre pedagog. Verkligheten ser ju dock ut som den gör och förhoppningsvis finns ett mer intensivt skärskådande inbyggt i mig idag jämfört med då jag var ny för många år sen.
Något jag tänkt på efter jag läste boken var hur övervakning blir vanligare och vanligare. Det fick mig lite att grubbla på samhället vi lever i och hur vi vant oss att se lösryckta bilder presenterade som fakta när media använder filmade sekvenser. Hur mycket reflekterar vi själva över vår omvärld och hur mycket låter vi andras tolkningar fylla oss? Kan vi tappa förmågan att reflektera till slut, nån gång i framtiden? I U.K, där min sambo kommer ifrån, finns en övervakningskamera per 14 personer, flest i världen....Han tycker vi är konstiga som inte har mer kameror på offentliga platser... Det kanske jag inte precis håller med om men förstår att det blir väldigt många kameror det. Det finns en stor och viktig uppgift här känner jag. Att vi som pedagoger se till att barnen får chans att reflektera i lugn och ro under dagarna över det som händer omkring dem. Jag tycker om när en av författarna skriver om att "få syn på" sådant som förvånar en. Det där är en start på ett mer aktivt reflekterande tror jag. Det finns en hunger idag att matas med sådant som andra förvånas över, filmar och presenterar på Internet. Jag funderar lite på vad det gör med vårt eget reflekterande, hinns det med? Den där sista funderingen är lite flummig, ja det tycker jag själv med, men det känns på något sätt viktigt att fundera på det här...
Tycker också jag kan härleda lite av mitt tänkande om företeelsen Instawalk som jag berättar väldigt kort om i min Podcast och skulle vilja arbeta mer med, till ett kapitel i boken som handlade om bilder. Att arbeta med bilder för att bearbeta. Att t.ex. låta barnen ta varsitt eget kort på en företeelse, en känsla, en händelse som alla är med om eller får erfarenhet av när vi gör något tillsammans. Att presentera bilderna tillsammans för att skildra hur olika och samtidigt lika vi är och tänker. Detta föder i sin tur funderingar över likabehandling, acceptans och en äkta nyfikenhet på andra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar