Avslutning på kursen, sista processdokumentet

Sista processdokumentet – IKT-utbildningen avslutas.

Detta sista processdokument blir en slags summering av vad jag gjort, lärt mig och fått för nytt perspektiv på pedagogisk dokumentation med IT-stöd. Det känns som det blir en diger uppgift att sammanfatta mina tankar från utbildningen och få till en röd tråd i dem samt att analysera hur mitt eget lärande gått framåt. Men jag ska göra mitt bästa och samtidigt gillar jag uppgiften eftersom det är nu jag kan reflektera över mitt lärande med en överblick över vad jag varit med om. Det blir också nu jag kan ”kasta mig ut” och börja använda alla förenade lärdomar i praktiken, nu när allt är på plats. Det är bara att starta och det känns otroligt utmanande och spännande.

Jag har under utbildningen fått ny kunskap om vad pedagogisk dokumentation är, hur den kan användas och varför och när det funkar bättre med en del dokumentationsmetoder och sämre med andra. Jag tycker om att det funnits ett ”helhetstänkande” under utbildningen, där så många olika sätt att dokumentera på funnits representerade, det har givit mig många olika vinklar att se på pedagogisk dokumentation ifrån.

Jag tycker själv att jag fått en mycket större förankring i läroplanen och styrdokumenten kring pedagogisk dokumentation. Jag har också fått en vokabulär kring pedagogisk dokumentation som jag inte hade innan och en större förståelse för vad styrdokumenten faktiskt säger. Jag har också fått ökad insikt i det systematiska kvalitetsarbetstänkandet. Vägen från barnens kunskap och lärande via planering, genomförande och dokumentation till utvärdering, reflektion och måluppfyllelser tar oss till kvalitetsredovisning och kvalitetsutveckling. Och den vägen måste vi själva personligen finna. Som Pramling och Sheridan m.fl. forskare i en mängd litteratur om dokumentation menar; det är vi pedagoger som måste utveckla en djupare kunskap kring analys, tolkning av dokumentationen för att kunna se resultat, generera ny kunskap och nå en större måluppfyllelse. Det finns inga genvägar, det är vi som själva måste vara mitt i processen när vi arbetar.

Utbildningens första bok "Varför pedagogisk dokumentation" av Hillevi Lenz Taguchi satte helt suveränt ord på vad just pedagogisk dokumentation innebär. Den här boken kommer jag definitivt att både rekommendera andra att läsa och läsa om igen. Jag hade läst den en gång innan men märkte att den helt klart gav ytterligare nya insikter och ny förståelse då jag själv börjat arbeta mer aktivt med att reflektera över pedagogisk dokumentation. Det konstruktionistiska arbetssätt Lenz Taguchi beskriver tycker jag redan mer och mer lyser igenom på dagens förskolor, målen är inte det viktigaste, utan resan. Barn själva hittar mönster och teorier som ger mening i deras liv och som de sedan använder då de fortsätter sin lärande resa för att få struktur på de fakta de lär sig. De meningsfulla teorierna och mönstren kan vi hjälpa dem att utveckla genom att använda oss av ett pedagogiskt dokumenterande arbetssätt/förhållningssätt inom förskolan. Detta förhållningssätt kombinerat med portfolio som metodik skapar den lärande miljö vi vill erbjuda barnen, där vi synliggör barnens kunskapssökande och hjälper dem utveckla sina kompetenser både genom att utmana dem och vara medforskare. Den stora vikten man i pedagogisk dokumentation lägger vid reflektion och utvärdering har också fött många nya tankar och idéer hos mig under terminens gång. Mitt fantastiska arbetslag har lyssnat till mina beskrivningar och reflektioner om kursen och även de låtit sig dras med och entusiasmeras. Vi håller tillsammans just nu på att försöka skapa en bättre samsyn i barnens portfolio med hur vi visar barnen på sitt egna lärande, de frågor vi ställer till föräldrarna inför utvecklingssamtalen, och de frågor barnen får inför utvecklingssamtalen. Detta började vi med efter vi inspirerats av Lenz Taguchis och Ellmins kursböcker/föreläsning. Vi landar där just nu, inspirerade av kursen. Vi diskuterar och reflekterar över vad reflektion, dokumentation och utvärdering egentligen innebär. Om utvärderingar säger för övrigt förskolans läroplan, Läroplan för förskolan Lpfö 98, reviderad 2010 (Skolverket 2010), att ”syftet med utvärdering är att få kunskap om hur förskolans kvalitet, dvs. verksamhetens organisation, innehåll och genomförande kan utvecklas så att varje barn ges bästa möjliga förutsättning för utveckling och lärande”. Har jag en klar pedagogisk dokumentation kan jag sedan använda denna för att utvärdera mitt arbete, ha koll på processerna och kontinuerligt göra rätt saker, ha koll på att verksamheten är i fokus, allt detta innebär ett systematiskt kvalitetsarbete har jag tänkt.  De här funderingarna tog jag med mig till mitt arbetslag som snabbt engagerades och nu vill stämma av att vi arbetar på med på bästa vis... Jag har förmånen att få arbeta i ett underbart arbetslag som alltid vill prova att bli bättre!

Mycket av utbildningen har varit praktik varvad med det teoretiska. Det har varit nyttigt. Att träna på att få bilder och text att synka i processdokument, att förstärka situationer med, att berätta genom har varit mycket givande och dessutom fått mig att reflektera över den ibland enorma bildmängd som det är så lätt att samla på sig. Jag har fått lära mig att tänka till mer innan jag fotodokumenterar, i vilket syfte gör jag det, till vem, hur vill jag att den här bilden ska ge möjlighet till vidare arbete? Mycket bra för mig! Tyckte detta var en nyttig del av utbildningen som också fick mig att tänka till på hur vi kan bli bättre i arbetslaget på att analysera och reflektera över bilder och filmer. Det leder vidare till frågan ”hur blir analysen och reflektionen kvalitativ?” Och den frågan föder naturligtvis fler frågor till oss i arbetslaget!

 I litteraturlistan fanns bl.a boken ”Seendets språk” som handlar till stor del om bildspråk, analyser av bild och film och den boken kommer jag att tänka på emellanåt när jag ser på foton och filmer av arbetet med barnen. Vi använder mycket visuella hjälpmedel i förskolan för att se vad som sker när vi arbetar i barngruppen. Jag tycker också föräldrar idag frågar betydligt mer efter en daglig dokumentation och det är delvis därför vi har ett Instagram för våra föräldrar på vår avdelning. Det är viktigt att göra även denna dokumentation till något kvalitativt och något där alla har inflytande, såväl barn och föräldrar som pedagoger. De här tankarna valde jag att berätta mer om i min podcastuppgift. Tyckte det var mycket intressant att träna mig på att göra podcast och det är något jag skulle kunna tänka mig att prova igen tillsammans med barn. I podcasten ser jag också stora möjligheter för att göra både barn och föräldrar mer delaktiga i vad som händer och över barnens utveckling. Att barnen även här blir medproducenter är av vikt.

 

 Att barnen kan vara med att producera sin egen dokumentation med hjälp av filmkamera och vanlig kamera är så oerhört viktigt att få in i portfolietänket. Vi pedagoger behöver inte alltid vara där och ”hjälpa till”. Det känns som jag ännu mer i framtiden kan utveckla att portfolion blir barnproducerad i så hög grad som möjligt. Här känner jag att jag fått oerhörd inspiration av kursen! Ny forskning av t.ex. Susanne Kjällander visar att barns IKT-användning per automatik oftast är producerande (vilket härligt resultat hon kommit fram till!) och det ska vi som pedagoger naturligtvis uppmuntra och stärka ytterligare!

 Jag tyckte om ”Seendets språk” av Hansson, H., Karlsson, S-G. & Nordström G Z. för den även pekar också på att det inte alltid det som är sanning kommer fram bara för att det finns på bild/film. Den talar också mycket om ett kritiskt granskande och det tror jag inte heller bara gäller för oss pedagoger utan i lika hög grad våra barn som ofta direkt översätter en bild eller filmsnutt med sanningen. Här har vi också att göra som pedagoger! Skrev in min processdagbok om ett reportage jag såg en gång för länge sen, tyvärr minns jag inte var, där ganska små barn, kanske 6-8 år, fick lära sig filma enkla specialeffekter. Barnen fick arbeta med detta projekt för att tillägna sig ett kritiskt granskande öga till filmer och foton. Genom att visa på hur bilder och filmer kan lura ögat blev barnen kritiska och medvetna konsumenter, det här är något jag skulle vilja arbeta vidare med även med våra yngre barn. Någonstans känner jag att vi i förskolan gärna vill prata om vikten att vi gör barnen till producenter och jag kan verkligen instämma i hur viktigt det är – men verkligheten är ju också att barn i dag möter många situationer där de blir styrda och matade till att bli konsumenter. Tyvärr ganska okritiska sådana och det har ju naturliga förklaringar eftersom de ännu inte hunnit tillägna sig så många erfarenheter eller referenser. Här ser jag det som att vi som pedagoger har en stor och viktig uppgift att lära barnen att ha ett kritiskt och medvetet granskande som konsumenter.

Ett helt stycke i Läroplan för förskolan Lpfö 98, reviderad 2010 (Skolverket 2010) handlar om dokumentation, det är stycke 2.6 Uppföljning, utvärdering och utveckling. ”Förskolans kvalitet ska kontinuerligt och systematiskt dokumenteras, följas upp, utvärderas och utvecklas. För att utvärdera förskolans kvalitet och skapa goda villkor för lärande behöver barns utveckling och lärande följas, dokumenteras och analyseras. För att stödja och utmana barn i deras lärande behövs kunskap om varje barns erfarenheter, kunnande och delaktighet samt inflytande över och intresse för de olika målområdena. Det behövs också kunskap om hur barns utforskande, frågor, erfarenheter och engagemang tas till vara i verksamheten, hur deras kunnande förändras samt när de upplever verksamheten som intressant, rolig och meningsfull”. Det som beskrivs ovan är ett pedagogiskt dokumenterande arbetssätt även om själva begreppet inte nämns.

Jag kan se att pedagogisk dokumentation är det arbetssätt som kommer att användas i allt högre grad (och till stor del används redan nu) i alla förskolor. Det finns så många arbetsmässiga vinster att göra förutom att man bejakar och stöder barnets utveckling. Det blir också lättare för pedagogerna att bevara information i minnet eftersom man som pedagog är mer aktiv i sin medforskande roll. Det finns också vinst att göra i barninflytandet då detta arbetssätt/förhållningssätt gör att barnen får en naturlig medskapande delaktighet och att det hela tiden sker direkta och intensiva samtal mellan barn och pedagogen. Man kan ju tycka att man alltid har ändå har en mängd samtal med barnen, men i och med att man blir tvungen att i arbetslaget reflekterar över insikter man får i hur barnen tänker och vilka lärprocesser man tillsammans befinner sig i, får man ut mer av dessa samtal, mer vinst, alltså. Det blir också lättare att följa barnens röda trådar i teman och i projekt. Pedagogernas idéer styr inte arbetet i dessa utan barnens och pedagogerna kan utveckla deras idéer enklare, vinst staplad på vinst! Stödmaterialet ”Uppföljning, utvärdering och utveckling i förskolan” hade jag ju läst innan men kanske inte riktigt förstått hur bra det egentligen är. Där finns så gott som allt beskrivet. Det häftet kommer verkligen att få åka med i varenda situation framöver.

 

Denna dynamiska syn på lärandet och det konstruktionistiska tänkandet, att det förändras och påverkas genom samspel och interagerande hör naturligtvis också ihop med den portfoliometodik som också påvisar utvecklingen hos det enskilda barnet. Där förändras något hela tiden, något sker, barnet lär sig och utvecklas. Vårt arbete är att lära barnet om sitt eget lärande för att det sedan ska kunna visa sina föräldrar, kamrater och sig själv (inte minst) på den unika lärprocessen och resan som det gjort i och med sin utveckling. Kunde jag önska något mer av denna kurs vore det kanske att man siktade in sig på att ta in hela arbetslag istället för enstaka pedagoger. Jag tror att det kunde blivit ännu mer påtagligt att gå igenom denna lärprocess om man kunnat reflektera över och samtala, haft chans att direkt öva och pröva, om det man läst och varit med om, varje dag på plats på arbetet. Att jag, så att säga, just då tankarna dök upp om hur vi kunde skapa ett ännu mer ”holistiskt” arbetssätt på vår avdelning med pedagogisk dokumentation och portfoliometodik hade haft möjligheten att lyfta mina funderingar med arbetskamraterna utan att behöva ge en längre förklaring. Någonstans när jag läste "Den svårfångade reflektionen" av Emsheimer, P., Hansson H. & Koppfeldt, T., kunde jag känna en slags frustration över att det finns så många teorier vad som sker när man reflekterar och så många termer... Hur ska vi i ett arbetslag kunna tala samma språk när det gäller reflektion, hur ska vi kunna enas att tala om samma sak och på samma vis för att kunna förstå varandra? Hur ska jag ens kunna förklara alla idéer och tankar jag fått under denna utbildning för mina arbetskamrater? Det här knöt an till känslan i förra stycket, den där som sa att ”vad bra det hade varit om hela mitt arbetslag hade kunnat gå tillsammans på utbildningen…”. Men nu är det inte så, tyvärr och då får man förhålla sig till det och tänka positivt och fundera över vad man kan göra för att skapa samsyn ändå! Vi kan sträva efter att tänka och tala på så lika sätt som möjligt men vi är också individer som var och en måste göra sig och ha en förståelse av reflektion personligen. Det finns också en styrka i allas olikhet, den ska vi försöka lära oss utnyttja. "Jag ser inte det du ser... du kanske har missat något jag kan peka på?" och "Du ser saker jag inte har märkt alls, vilken tur, kan du inte visa mig?” Det mest finstämda arbetslaget är nog det där vi alla har vår egen reflektion och tillsammans sedan kan foga ihop våra reflektioner till varandras för att på så sätt skapa nya... Utan att lägga ned för mycket energi på att bli så homogena och likartade i vårt tänkande som bara går, vilket vi ofta spenderar väldigt mycket tid åt i förskolan tycker jag. En enig reflektion kanske inte alltid är den mest utvecklande heller. Så jag är säker på att jag kommer att kunna dela med mig av kunskapen jag tillägnat mig till mina arbetskamrater och att de var och en själva kan utveckla något bra av den och att vi kommer att kunna arbeta med detta tillsammans! Sen kommer jag naturligtvis ändå att lobba hårt för att mina arbetskamrater också ska gå utbildningen för den är kanonbra och för att det är smidigare om vi alla förstår samma terminologi osv.!

Vi talade i min studiegrupp hur man kan underlätta att överbrygga de här skillnaderna i kunskap, förståelse och erfarenheter på sina avdelningar... Det kändes som en mycket viktigt del av utbildningen, att få chansen att sitta ned med andra studenter och prata om vad man tar med sig tillbaka och hur. Det var flera goda samtal med Kajsa-Maria och Helen som jag inte kände innan men lärt känna och tycker mycket om, tänk att ha fått två duktiga pedagoger att fråga om råd när man vill ha lite input utifrån! Vi samtalade också en del om hur man skapade goda reflekterande samtal generellt och var ganska eniga om att genom att sätta ramar för tillsammans-reflektionen, specificera lite hur vi ska ha samtalet och vad det ska handla om kan göra det enklare för flera personer att delta och för att få bästa flyt i arbetslaget. Alla förstår vad som sker och kan bidra efter just kunskap, förståelse och erfarenhet. Mycket lärorikt för mig.

Avslutningsvis vill jag passa på att tacka alla föräldrar på min avdelning (med risk för att låta som jag tror att jag vunnit en Oscar eller så ^ ^) för att jag fick visa bilderna på era goa ungar. Ni är bäst!

Tack också till Magnus, Eva och Kristofer för en spännande utbildning. Jag är jätteglad att jag fick chansen att gå!

 

Litteraturlista:

Läroplan för förskolan Lpfö 98, reviderad 2010 (Skolverket 2010): Fritzes.

 

Systematiskt kvalitetsarbete – för skolväsendet, allmäna råd (Skolverket 2012): Fritzes.

 

Uppföljning, utvärdering och utveckling i förskolan – pedagogisk dokumentation, stödmaterial (Skolverket 2012): Fritzes.

 

Lenz Taguchi, H.(1997). Varför pedagogisk dokumentation? : Stockhholms universitets förlag

 

Emsheimer, P., Hansson H. & Koppfeldt, T.(2005). Den svårfångade reflektionen: Studentlitteratur.

 

Ellmin, B., & Ellmin, R. (2003). Att arbeta med portfolio: teori, förhållningssätt och praktik. Stockholm: Gothia

 

Hansson, H., Karlsson, S-G. & Nordström G Z.(2006). Seendets språk: Studentlitteratur.

Pramling, I., Sheridan, S,.(2009) Barns lärande: fokus i kvalitetsarbetet: Liber.

Övrigt:

Susanne Kjällander, fil. dr. i didaktik, forskningsprojekt som gick under namnet "Appknapp"

Portfolio

Portfolio är ett begrepp som används i förskolan och skolan för att beskriva ett förhållningssätt till elever, kunskap och lärande.
Den innefattar pedagogisk dokumentation som är lärarledd men också elevaktiv och en faktisk portfolio som kan vara digital eller i pappersform eller gjord av en kombination av dessa.

Det viktiga med elevarbeten som sparats i en faktisk portfolio ( och det som skiljer dessa från sparade skolarbeten som inte samlats in enligt portfoliometodiken ) är att det är elevens förhållande till det som sparats som är det centrala. Man kan säga att elevens tankar finns med i portfolion där arbeten samlats in för att påvisa och dokumentera hens utveckling. Vad och hur blir viktiga frågor att svara på för eleven i portfolion där hen berättar om sitt lärande.

Jag har valt att beskriva portfolioarbete för mycket unga barn i denna portfolioredogörelse, eftersom jag arbetar på förskola. Att ha i åtanke är ju naturligtvis att portfolion för ett förskolebarn och vad som skrivs och sparas i den naturligtvis kommer att se helt annorlunda ut än ett äldre barns portfolio. Den äldre eleven som dels mer aktivt kan välja själv och dels har ändrat sitt fokus på vad som kan vara viktigt i hens portfolio kan påvisa andra saker än det yngre barnets portfolio. 

Fokus i själva portfolion för förskolebarnet skulle enligt Ellmin och Ellmin i boken ”Att arbeta med portfolio – teori, förhållningssätt och praktik” som jag läste utöver att lyssna på en föreläsning av Roger Ellmin, kunna vara:

*Skapande förmåga - lusten att lära

*Emotionell kompetens, självförtroende och trygghet

*Positiv självbild- jag är någon, jag kan etc.

*Social kompetens, medmänsklighet - bry sig om

*Kommunikations- och samarbetsförmåga

*Grundlägga goda arbetsvanor

*Grundlägga kunskaper i basämnena
 

 Jag tycker det här är mycket bra fokusområden och tror det är en oerhörd vinst att man begränsar områdena. Man vill inte ha en portfolio som svämmar över med massor av material som kanske dessutom mest sparats av sentimentala skäl.

Det är alltså viktigt att bestämma innan hur portfolion ska vara utformad och att begränsa den, det är inte meningen att den ska bli en uppsamlingspärm för diverse alster och arbeten.

Riktigt små barn och en del barn med särskilda behov har svårt att välja vad som ska ingå i portfolion. Där får vi pedagoger finnas till hands och hjälpa dem med att infoga bild, text och eventuella alster, att infoga ett urval om vi känner att det är viktigt för dem att ha en portfolio. Här får vi vara barnets ”förlängda jag” och försöka hjälpa dem att tolka, det brukar vi som arbetar varje dag med små barn vara kompetenta att göra. Så här rakt av kan jag nog tycka att det kan finnas ett värde i att starta upp en portfolio tidigt även i de fall barnen är för små att göra några egna aktiva val baserade på deras egen lärförståelse. Det blir ju inte den traditionella urvalsportfolion då, men den kan bli en grund och en vana att bygga vidare på… Man startar upp en process med självvärdering som Roger Ellmin så bra uttrycker sig, och även om självvärderingen tar tid att lära är processen inledd från tidig ålder. Jag tycker personligen att så fort barnen har tal och förmåga att förstå ska de involveras i urvalet. När barnen kan behärska teknik och kunna uttrycka sig klart själva får de en helt annan möjlighet att vara delaktiga. En 4-5-åring kan skapa en fantastisk portfolio med väldigt lite hjälp; ta egna bilder, spela in sig själv, återberätta de mest fantastiska reflektioner om sitt lärande och om det hen gjort/skapat/varit med om.  Hen kan dessutom visa sin portfolio för sina föräldrar och reflektera med dessa, det är ju naturligtvis att föredra framför att en pedagog visar den vilket kan vara fallet med det lilla barnets portfolio. Jag kan naturligtvis inte tvärsäkert påstå att alla barn i åldrarna 3-5 år klarar detta… Men med möjlighet att få ”växa med kunskapen”, öva och utöva med hjälp av pedagoger tror jag de flesta barn absolut kan lära sig grunderna för att kunna skapa en egen utmärkt portfolio på relativt egen hand i förskolan.

Jag tror också att vi som pedagoger har en viktig roll vid urvalet, där vi kan påminna även de lite äldre förskolebarnen barnen genom att ge vägledning om sådant som sker som de kanske inte omedelbart ser som en lärsituation, att vi finns där för återkoppling. Så visst menar jag att vi ska finnas med även då äldre förskolebarn gör sina portfolieval med skillnaden att barnen ändå ska känna att de ”äger” portfolion.

 

 

 

På förskolan där jag arbetar har vi använt portfoliometodik sedan snart 15 år tillbaka. Vi har haft faktiska portfolior som varit utformade på flertalet olika sätt under denna tid. Pappersportfolior med gemensamma intervjufrågor och fokusområden för hela enheten, enskilda portfolior utformade efter respektive avdelnings önskemål, några digitala, några pappersportfolior och några hälften av varje med separata fokusområden m.m. för varje avdelning. På just min avdelning har vi arbetat mycket med digital portfolio. Allt detta ändrande får mig att tänka på att det kanske kan verka som att det gemensamma kvalitetstänket gått förlorat någonstans genom alla ändringar. Dock tror jag att det kanske inte precis varit fallet. Hela tiden har vi haft diskussioner mellan avdelningarna om varför och hur vi reviderat respektive portfolio och tagit del av varandras beslut och reflektioner. Detta sätt att arbeta har varit tidskrävande ibland och det kan emellanåt ha känts som det gått trögt men det har också funnits ett värde i det lugna tempot, tycker jag. Själv har jag lärt mig massor av att höra hur andra funderat och gjort och vi har också kunnat reflektera tillsammans. Tid har avsatts just för detta ändamål.  Jag kan nog se detta som en ganska lång men nyttig process och det känns som om att vi, då vi nu tagit beslutet att alla kommer att använda samma digitala plattform för våra portfolior i framtiden, absolut skulle kunna hitta en gemensam form med visst utrymme för personliga delar på respektive avdelning. Alla tror på portfolions värde och att kvaliteten i förskolan ökar då vi arbetar med portfolio som arbetssätt, ingen behöver ifrågasätta detta och alla vill vara med !

På vår avdelning håller vi just nu på att ändra om igen i våra barns portfolior då vi ville få fram ett tydligare sammanhang mellan portfolio, frågor till hemmet inför utvecklingssamtalet och själva utvecklingssamtalsunderlaget. Vi försöker just nu stämma av dem lite bättre enligt Ellmins och Ellmins modell ovan och använda samma termer i både portfolion, vid utvecklingssamtalets frågor till hemmet och vid våra egna anteckningar för utvecklingssamtal för barn och föräldrar. Detta gör vi dels för att göra det enklare för barnen och oss själva och och framför allt för att föräldrarna lättare ska förstå vår terminologi, för att vi alla ska kunna delta mer aktivt och känna att vi samarbetar på bästa sätt för att nå målen för varje enskilt barn. Vi tror att det är viktigt att vi pedagoger inte distanserar oss med enbart fackttermer från läroplanen etc. då vi låter barnen visa sin portfolio, då föräldrarna berättar om sina barn etc. Alla ska kunna förstå och delta. Sedan tycker vi naturligtvis att det också finns ett stort värde i att visa på Läroplanens exakt uttryckta strävansmål dessutom, när vi tydligt kan uttrycka vad det är vi visar på och hänvisa till läroplanen och i sammanhanget ge exempel från barnens pedagogiska dokumentation.

Vi vet ju ganska väl vad vi vill efter att ha provat en hel del sätt att arbeta med portfolio. Jag måste säga att jag ser fram emot att arbeta med en gemensam digital plattform, det kommer att bli spännande att lära sig använda den och det som är extra lockande är att det blir lättare att direktsortera den digitala dokumentation man gjort och att man dessutom omedelbart i den kan knyta an till målen i läroplanen för att påvisa för föräldrarna vad barnen faktiskt lärt sig. Det känns som om det här kommer att bli en portfolio man extra lätt kan "knyta ihop" tänket från både barn och vuxna i.  

Att inte förglömma är att själva portfolion bara är den del av portfoliemetodiken, vårt förhållningssätt är grunden för själva arbetet! Detta kan väl inte understrykas tillräckligt många gånger och nu har jag tjatat lite om det men någonstans finns det en fundering på att själva den faktiska portfolion ofta är så väl strukturerad på många förskolor medan förhållningssättet, som också finns där, är mycket svårare att beskriva i ord för t.ex. föräldrar. I en väl fungerande portfolioredovisning vid ett utvecklingssamtal tror jag att föräldrar urskiljer hur förhållningssättet dessutom genomsyrar pedagogiken på förskolan och inte bara handlar om att barnen tillverkar portfolior och redovisar dem. På vår enhet håller portfoliometodiken alltså på att gå in i en ny spännande fas med nya digitala verktyg, det känns så positivt att få vara delaktig!

 

 

 

( Jag gav mig attan på att använda ordet hen istället för hon/han konsekvent i denna lilla uppgift. Första gången för mig. Vet inte vad jag tycker om det än. Min engelske man skrattar nästan ihjäl sig varje gång jag säger hen. Han tycker det är det löjligaste ordet någonsin. Min äldsta dotter som är mellanstadielärare använder det för jämnan och helt självklart. Hon tycker jag är jättedum som känner mig lite konstig då jag använder det… och att det är ett suveränt ord. Jag får nog fundera lite till på hur jag egentligen känner för att använda det fler gånger... ^^ !  )

Litteraturlista:

Ellmin, B., & Ellmin, R. (2003). Att arbeta med portfolio: teori, förhållningssätt och praktik. Stockholm: Gothia