Mentorsutbildning; En av våra första böcker "Mentorskap i skola och förskola" - processdokument 2

En av de första böckerna vi läst är "Mentorskap i skola och förskola" av Ylva Ståhle och Agneta Bronäs ( red. ). Kommer inte att göra en utförligare recension här... Det finns det andra som är mycket bättre på än jag och eftersom vi alla ska ha läst den så gissar jag att det kommer att finnas en del recenserade stycken att ta del av. Tror jag håller mig till mina egna funderingar kring boken istället.

Mina tankar var lite att "Oj, vad den här boken spretar iväg..." när jag läste den. Hade inte det nämnts i förordet att den var baserad på föreläsningar för blivande mentorer hade jag nog undrat lite om det inte varit lättare att sammanställa boken på ett annat sätt. Full av fakta är den dock. Och bra att ha läst så jag klagar inte. . .

Saxar lite saker ur texten jag tyckte extra mycket till om, inte visste innan eller vill veta mer om:

I bakgrundstexten till beslutet om lärarlegitimationen anges 3 skäl till varför lärarlegitimation och introduktionsperiod skall införas:
1. Kvaliteten i utbildningen ska styrkas.
2. Elevernas resultat ska förbättras.
3. Likvärdigheten för barn och elever ska tryggas
Hur då? Jo, nu ska förskollärare och lärare på ett tydligare och effektivare sätt stödja barns och elevers lärande, följa upp, utvärdera och utveckla verksamheten. Om förskollärarna står det att nationella och tydliga behörighetsregler ska göra det möjligt för förskollärare ( och lärare ) att upprätthålla och vidareutveckla sin kompetens. Dessutom ska de ta ett tydligt ansvar för verksamhetsutvecklingen.
Här blir jag ju nyfiken, hur är det tänkt mer exakt att förskolläraren tydligt ska ta ansvar för verksamhetsutvecklingen, man talar ju om det i ganska vaga ordalag i boken... Det är ju ett väldigt spännande ämne. ( Hattie nämns och några exempel.... Åh, det här är absolut något jag skulle vilja arbeta mer med, hur en enhet kan se över och utveckla sin egen verksamhetsutveckling. Känner att på min enhet är jag helt off vad gäller inblick i detta, för mig känns det numer alltid väldigt svårt att få insyn i pågående förändringar förrän alla beslut hur redan är tagna! ) Hur kommer reglerna att möjliggöra att förskollärarna vidareutvecklar sin kompetens på ett individuellt och djupare plan? Ville allt haft lite exempel. Det här skulle vara spännande att lyfta upp och diskutera i gruppen känner jag. Är väldigt nyfiken på hur ett sådant arbete skulle kunna se ut, eller om det rent av redan görs på mina studiekompisars enheter!?

Vidare till mer om info. adeptens första år:
Introduktionsperioden ska underlätta yrkesanpassningen och inte vara en förlängd lärarutbildning står det. Man förklarar också att mentorns roll är stödjande medan en handledare är en som bedömer. Enkelt och bra förklarat.
Det skall göras en individuell plan som motsvarar den nyanställdas behov. Den skall upprättas av förskolechefen. Här förväntas mentorn bidra med underlag genom att lyfta fram den enskilda förskollärarens specifika utvecklingsbehov. Låter jättebra och som om adepten tryggt blir lotsad och samtidigt utmanad genom sitt första år. Utmärkt är att man också ser till adeptens egna möjligheter till att påverka planen. Kan kanske tycka att arbetslaget kunde fått delta någonstans i processen med men eftersom jag inte vet hur det skulle gå till har jag inte något förslag att komma med, heller. Dessutom kanske det skulle kunna uppfattas som pressande för adepten på något sätt..  Svårt det där.

Att mentorerna måste dokumentera sina observationer och samtal med adepterna känns ganska självklart. Hur ska man annars kunna vara den ledsagare och coach som minns vad som sagts, hittar de rätta utmaningarna och ger det kunskapsmässiga och erfarenhetsbaserade stöd som utlovats adepten? Då mentorerna även förväntas bidra med information vid förskolechefens bedömning av adepten förväntas det ett klart och tydligt underlag också av den anledningen. Att mentorer får möjlighet att mötas sinsemellan för reflektioner etc. antar jag också måste vara till stor hjälp i yrkesrollen och som jag förstått fungerar det redan så i Mölndals kommun, det finns redan mentorsnätverk. Mentorns viktiga uppgifter kommer att kräva egen tid och stort personligt engagemang, det framkommer tydligt i boken.

 

Lite mentorsmagi !

 

I kapitlet om yrkesmässighet beskrivs vad en nyutexaminerad lärare ska utveckla och man nämner didaktisk förmåga och kommunikativ förmåga. Det står också att de nyutexaminerade dessutom ska kunna samarbeta med föräldrar och kollegor men då handlar det mer om utveckling på ett personligt och socialt plan. Så här rent spontant kan jag nog tycka den här uppdelningen är lite märklig. Att ha svårigheter med att samarbeta med föräldrar och personallag medför så otroligt stora negativa konsekvenser i yrkesrollen så jag kanske kan tycka att de här områdena kräver en lite yrkesmässig kunskap med. Det känns som denna kunskap emellanåt förekommer väldigt lite i undervisningen på högskolan. Fast det kan kanske också vara så att jag har tytt ordens betydelse lite fel i boken... Suck. Hjälp !  Många av mina VFU-studenter har faktiskt påtalat det genom åren men om hur det ser ut rent faktamässigt vet jag inte. De verkar dock ha känslan att inte ha fått så mycket teorier eller metoder att omsätta i praktiken i samarbetet med föräldrar och allt som oftast hävdar de flesta att de känner sig djupt osäkra i kontakten med föräldrar. Som student på högskolan skulle man kanske få mer teori/metodik om samarbete i arbetslag och om pedagog/föräldrarelationer och inte mest få höra att det egentligen inte är förrän man kommer ut i yrkeslivet man får chans att utveckla dessa kompetenser? Att arbetet med föräldrar och arbetslagsarbete till stor del skulle handla om utveckling på ett personligt och socialt plan och inte yrkesmässigt kan jag nog tycka känns lite knepigt om man med yrkesmässig menar professionell...

 

Jag tycker om beskrivningarna om hur sensibilitet och reflektion är egenskaper som går hand i hand hos bra lärare. Det här har man ju sett så många gånger hos pedagoger som är riktigt duktiga men jag har nog inte riktigt haft ord på vad som pågått förrän nu. Naturligtvis måste båda dessa egenskaper vara av lika stort värde för en god mentor eller vem som helst som vill guida, leda eller visa en adept, generell hjälpsökande eller student på en möjlig god väg.

 

"Kan jag ta den andres perspektiv?" Vilken bra fråga! Och vad svår. Det är minsann inte alltid så lätt. Själv har jag den där apan på ryggen som gärna vill att jag ska köra lite "kateder-undervisning" i lärande samtal emellanåt, för jag har starka minnen från min egen barndom i skolan att så här talar man minsann som pedagog. ( Vilket man inte alls bör göra ^^ !) Jag får allt som oftast bita mig i tungan när jag har massor med idéer och färdiga lösningar som jag tycker är jättekäcka att dela med mig av, ombedd såväl som o-ombedd. Ett litet citat som jag verkligen gillade från boken och som jag kommer att ta med mig i många situationer, kommer här: "En mentor kan fundera över hur samtalen med den nyutbildande kollegan egentligen ter sig. Talar jag till eller med min nya kollega? Tillåter jag den andre att utmana mig i samtalet? Hur kan stöd på ett personligt och socialt plan se ut i en äkta dialog? Gynnar strukturen i samtalet någon av oss? Accepterar jag att hans eller hennes sanning inte överensstämmer med min? Ser jag över huvud taget den andres verklighet?"

 

Våra ambitioner att skapa samhörighet, trygghet och stabilitet kan bromsa oss från att vilja se diskrepanser och vi utmanar därför inte varandra i alla olika relationer i privatlivet, tror jag. På jobbet har vi ju som pedagoger både förväntningar och krav på oss att lägga ned helt andra anstängningar på relationer än de vi gör med vänner och bekanta. Att se hur olika man är och att utmana kan vara jobbigt och tungt i värsta fall och kräver acceptans och eftertänksamhet. I det som Buber kallar autentiska möten finns en spänning som är skapande och som istället balanserar personliga och sociala behov och vi pendlar mellan närhet och distans i mötet med varandra. Båda personerna i mötet tycker att vi är både lika och unika. Att bli medveten om vad man egentligen säger, hur man säger det och vilket sätt man har i förhållande till den man talar med, även icke verbalt som kroppsspråk, hur vi visar respekt etc. är av yttersta vikt för hur en relation kommer att pendla. Det kanske inte uppstår någon balans. Då måste en mentor ha strategier och försöka analysera vad som skett för att sedan åtgärda det. Mentorns arbete blir att sträva efter en äkta dialog, att våga utmana och att själv bli utmanad.

 

Adeptens eget yrkesansvar tas upp i boken. Bra, tycker jag. I vårt yrke har vi av tradition ett stort yrkesansvar själva, vi tar själva kontakt med och arbetar tillsammans med andra yrkeskårer när vi behöver. Jag finner i boken beröringspunkter mellan mentor/adeptförhållandet och med andra konsultationer vi ibland själva bedömer att vi som pedagoger behöver göra i vårt yrke. Det talas om skillnader men också om likheter, gemensamt är att det gäller att ta eget yrkesansvar, att vara aktiv i det. Bra att detta nämns, det är en viktig del av vårt yrke att veta vad vårt yrkesansvar innebär, när vi behöver ta stöd i olika slags handledare och konsulter och även hur dessa kan verka genom personalen. Att som mentor påvisa adepten att man anser denna vara kompetent även om hon/han önskar guidning är att visa att det kan uppstå många situationer under ens yrkesliv då det ska vara fullständigt naturligt att använda sig av andra professioner för att utveckla sin yrkeskompetens och ta yrkesansvar. Skulle personligen önska att alla vi hade mentorer. Tänk vad otroligt givande och utvecklande för alla oss som arbetar med människor !

 

 

 

Ung blivande lärare skickade detta på sitt Instagram idag. Härligt tyket och gôtt att i texten urskilja stoltheten över det blivande yrket; passionen, glöden, viljan, driven, ambitionen... Som färdigutbildad kommer hon kanske inte att ha lika mycket attityd men nånstans känns det här väldigt uppfriskande tycker jag !

 

 

Olika kompetenser är värdefulla, står det i boken. Har svårt för att tänka mig att vi som pedagoger inte skulle hålla med om det... det brukar vi väl vara duktiga på att se och lyfta fram? I ett av bokens sista kapitel talas om olika metoder att bedriva forskande verksamhet på arbetsplatsen. Man berättar om olika metoder bl.a. aktionsforskning. I boken talas också om hur den nyutbildade läraren kan delta i dessa utvecklingsarbeten som en fullvärdig medlem trots sin ringa yrkeserfarenhet. Hos adepten finns ju de alldeles färska teorier hon/han fått med sig från högskolan tänker jag, vilka är lika viktiga som erfarenheter i relation till förskolans kultur, i ett gemensamt utvecklingsarbete.  Mentorns roll kan kanske också bli att inspirera hela arbetslag och förskolechefer till att utveckla den forskande verksamheten på enheterna så adepten snabbt får en roll som aktiv medlem i enhetens utvecklingsarbete, vad vet jag? Vet inte riktigt hur en sådan roll för mentorns del skulle kunna vidareutvecklas men likväl som en nyutexaminerad pedagog behöver en mentor tror jag att ett arbetslag skulle kunna ha nytta av en... Jag tänker att en mentor kanske kunde vara till hjälp för ett arbetslag till att ta emot att en ny arbetskamrat snabbt i teamet och ledsaga så att alla dessutom känner sig trygga nog att visa på just sina specifika kunskaper?

 

Jaja, det här var lite funderingar kring boken. Få se vad det blir av dem... Kanske kommer det att finnas tid att diskutera med kompisarna i studiegruppen eller med min arbetskamrat som också går utbildningen. Det blir spännande att se hur vi kommer att kunna reflektera tillsammans!

 

 

Dagens pluggmusik, idag blir det lite mer klassiskt stuk: Filmmusik från Inception "Time"