Nu för tiden ska utbildningar börja med självskattningar. I det här fallet var det ett papper som heter Nyckelfärdigheter. Det är tydligen det bästa, självskattningar. Det känns alltid lite lätt ångestladdat för en sån som jag. En sån där personlighet som tror sig kunna rätt lite och är ganska försiktig. Jag är liksom så väldigt förvirrad under de här momenten. Frustrerad. Jag tycker inte om självskattningar har jag kommit på.
Jag vet varför. Det beror på det här: Jag trodde en gång i livet att jag var jäkligt bra på nåt. ( Det hade absolut inget med varken barn, pedagogik eller ens arbete att göra, det vill jag klargöra och därmed inte sätta myror i huvudet på en eventuell läsare ! ) Det gick himla bra för mig, dessutom. Jag vann priser, även internationella. Minsann. Jag gjorde succe'. Jag lyckades t.o.m. bli ett namn i den bransch jag höll på med. Jag trodde ( och det var absolut inte bara för att jag ville att det skulle vara så, jag visste helt enkelt inte bättre ) att jag var jättebra på det ämne jag la ned så mycket möda och funderingar på. Men så vad det ju inte. Vad jag hade tillägnat mig var en pytteliten bit av en enorm vetenskap. Den pyttelilla biten var jag bra på. Riktigt bra. Men eftersom jag inte såg det stora sammanhanget och att min lilla bit var en minimal del att ett jättestort område så kunde jag inte utnyttja min kunskap på rätt sätt eller så omsatte jag den tyvärr fel allt som oftast med kortsiktiga mål ( som kan bli nog så uppmärksammade och höjda till skyarna av andra med samma förståelse som en själv ) som resultat. När man kommer till insikt om sånt blir det riktigt jobbigt, ett brutalt uppvaknande; Shit, jag såg knappt nåt här och ångade ändå på, på högsta växel... Den blir en jobbig insikt om att det där med kunskap, det är som en lök.( Lökmetaforen funkar f.ö. till många av livets mer komplicerade situationer tycker jag ) Först en massa bitar att skala av, eller om man vill, ta del av sånt som inte är så svårt egentligen. Och sen ju mer man håller på, ju pillrigare och mer komplicerat blir det...
Till slut är bitarna nästan genomskinligt tunna och ömtåliga ( mm ok.. testa att skala en lök på detta vis gör väl ingen precis men det är ju bara en liknelse ) och det blir jättesvårt och meckigt och man måste anstränga sig för att tänka och göra rätt... Då är man nära kärnan. Det tar minsann tid! Och så vet man ändå att näe, man blir aldrig färdig, det finns hela tiden mer att göra, veta, skala av, ta till sig, omsätta i sin egen tanke, omvandla, processa, vad man nu vill använda för ord...Få fixar riktigt att dela upp en lök i dess beståndsdelar... ^ ^
Så när nån ber mig att skatta mig själv på en skala från 1 till 100 % ( eller liknande skalor )... Va? Eftersom jag inte vet vad jag inte kan... Hur ska jag kunna veta var jag befinner mig då, då? Är jag och pillar nånstans på utsidan av den där kunskapslöken och har omkring 80 % kvar... Då är jag väl på 20 % typ...? ( Nu blev det matte också! ) Eller har jag ganska goda kunskaper om det här och borde lägga mig på typ 55 ? Inte så långt kvar förrän jag hackat igenom hela joxet... Så sneglar man på bänkgrannens ifyllda test och ser att där var det inga tveksamheter, hon har lagt sig på 85. Nästan igenom hela löken, alltså!
Jaha. Hon vet exakt. Jag har ingen koll alls...
Det är då jag hör en okänd lärarröst inuti huvudet vänligt säga: Ja men det är ju DIN upplevelse själv som är viktig och du ska ju inte jämföra dig med någon annan... Sen får du tillbaka ditt papper och gör om självskattningen och då vet du om du lärt dig nåt....
Nähä. Näe, det underlättar ju. Inte det minsta.
För jag vet ju fortfarande inte hur stor den där kunskapslöken är.. Bara att jag måste backa om den visar sig större än vad jag tror...
Nu vill jag mest lämna tillbaka frågeställningen till den snälla och engagerad själ som delat ut den och förklara att jag ju inte vet hur stor löken är så därför kan jag ju inte fylla i pappret... Med risk för att bli omedelbart idiotförklarad låter jag bli.
Hur bra är jag t.ex. på att utmana? Hur ska jag veta det? Tacka Pelle för att jag kan bli bättre... Det kan man ju alltid. Fast... är jag kanske redan rätt ok på det här? Jag menar, jag utmanar ju mina ungar på förskolan rätt ofta...
Jag utmanar mig själv med en vild gissning. Jag kryssar i 62. Det är ju faktiskt så att jag kan nåt, ju. Och man vill ju inte framstå ( även om det bara är för sig själv ) som att man inte har nån tro på sig själv precis... heller. Suck, självskattning... Svårt!!!
Dagens pluggmusik: George Ezra "Did you hear the rain?"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar