Har försökt reflektera över lite av det hon sa:
Hon började att prata om vad vi själva har med oss i bagaget, våra egna erfarenheter och upplevelser, det som känns svårt för just oss som individer...Det här fick vi reflektera lite över själva en stund. Dessa förvärvade faktorer påverkar naturligtvis hur vi är som samtalspartners speciellt kanske just då det svåra samtalet sätts på sin spets och då det blir farligt lätt att ryckas med av sina egna känslor och engagemang. "Starka känslor gör oss självupptagna" menade Helena och talade om hur lätt det är att "glida iväg" i ett svårt samtal och tänka på egna upplevelser och känslor när någon annan som har det svårt sitter framför oss i ett samtal som vi själva förväntas ha kontroll över... I samtalet får vi också tänka på de kulturella aspekterna: Hur skapar man kontakt? Vad får sägas och hur? Hur brukar känslorna visas och tolkas?
Hon gick över till att tala om olika typer av samtal, formella och professionella, som utövas som behandlande, utredande, förtroerliga m.m. Det är viktigt att själv se tydligt vilken typ av samtal man leder för att sedan kunna agera så professionellt som möjligt som samtalsledare. En klarhet i rollerna i samtalet innan det startas, är också viktigt: Vem är samtalsledare, observatör m.m.? Tycker själv då man befunnit sig i svåra samtal med en kollega och en förälder att man kanske inte klargjort rollerna så noga, nu när jag ser bakåt och här har jag nog låtit personkemin spela in med bra och mindre lyckade resultat. Med en del kollegor är flytet liksom lättare att hitta, under ett svårt samtal, än med andra. Och detta kanske beror just på att vi inte varit helt klara om rollerna innan... Tänkvärt! I fortsättningen kommer jag absolut att lägga mer vikt vid just detta innan jag initierar ett flerpersonssamtal.
Vid svåra stunder i livet vill vi ju att andra ska förstå oss. Det visar vi på olika sätt. Alla sätten är inte lika rationella och medvetna. Det är här vi tycker det kan bli svårt att känna kontroll i situationen; barn, arbetskamrater eller föräldrar som är förtvivlade, arga, gråter och/eller visar massor av känslor kan kännas övermäktiga att ha ett rationellt samtal med. Som jag förstod det menar Helena att det är kanske inte just det allra mest professionella att eftersträva för stunden. Låt känslorna hos samtalspartnern komma fram först och lyssna in, sen kan det rationella samtalet ta vid. Vi måste kunna visa relationskvalitéer som hon uttryckte sig; vår samtalspartner måste känna trygghet och förtroende för oss. Vi måste kommunicera med vår partner genom att ge och ta emot, vara lyhörda och tydliga. Vi måste också kunna ha en relationskompetens, en känslohantering och reglera våra egna känslor under samtalen och inte minst måste vi ha självkännedom och inte låta oss ryckas med av massor av känslor som "sprutar ut" ut från partnern. Känslor smittar så det gäller att inte ryckas med i ilskan, sorgen eller vad det nu handlar om så man själv blir oförmögen till att kunna leda samtalet. Först då blir vi trygga samtalsledare som partnern kan gå in i en samtalsrelation med.
Det är väldigt viktigt att minnas att alla har sina goda skäl och sina behov och att allt verkligt liv är ett möte. Det ska bli små mantran för mig att ta med under svåra samtal! Vill vi ta emot respekt från vår samtalspartner får vi också visa respekt även om det kanske måste vara så att vi får ta emot något oförtjänt till att börja med. Ett av våra mål i ett svårt samtal ( givetvis under alla samtal ^ ^ men där kanske det inte krävs så mycket extra av oss ) måste vara att under samtalets gång låta vår samtalspartner förstå att han/hon är sedd, förstådd och lyssnad på och att det han/hon säger är av vikt. Och det mest effektiva sättet att åstadkomma detta är just att lyssna deltagande! Med det menas inte att man inte får lov att avbryta ältanden som samtalsledare, för det får man - men med respekt; ställa öppna frågor för att få samtalet att rulla framåt... Man får också lov att och bör bekräfta att man ser känslor hos samtalspartnern som man inte håller med om eller förstår, men att man ser att de finns där. Medkänslor behöver ju inte betyda att man har samma åsikt!
Hon talade också om praktiska aspekter för det professionella samtalet. Hur har man organiserat rum, tid, struktur och roller? Rum och tid ska vara satta av samtalsledaren så det gagnar samtalet. Tiden ska vara markerad som en ram för samtalspartnern. Ett erbjudande om kontinuitet är viktigt vid svåra samtal. Man släpper inte bara utan följer upp och det är ju också en trygghetsfaktor för partnern. Samtalsledarens roll måste vara klar innan så samtalet flyter på bästa sätt. Jag tycker så mycket om att hon talade om att fokuset måste hamna på hoppfullhet och möjligheter. I alla svåra samtal måste detta visas genom att samtalsledaren tänker på sitt förhållningssätt och bemötande. "Vi ska hitta en lösning!" Här gäller det också för samtalsledaren att kunna mentalisera och ha en medvetenhet om partnerns icke-verbala kommunikation; Vad vill min samtalspartner berätta för mig fast orden kanske inte räcker till ?
Oj, vad mycket tankar detta leder till, här blir det åtskilligt att reflektera mer över framöver... Tycker Helena var så bra att lyssna på och hade gärna hört mer! Tack för en mycket bra föreläsning!
Dagens pluggmusik: Lorde -Team
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar