Mentorsutbildning - Början på slutet.

En av de sista uppgifterna har varit att skriva en mentorsfilosofi. Den skulle innehålla citat från våra lärböcker och en presentation av kunskaper vi fått ... Så här blev den:

Att formulera en mentorsfilosofi är uppgiften jag och fler med mig som är utan några personliga empiriska förankringar av mentorsarbete har fått, fast vi ännu inte är aktiva mentorer. Jag har faktiskt gruvat mig inför denna utmaning, det är ju så lätt att tycka och tro innan jag provat i skarpt läge, utan mest övat, teoretiserat, studerat och reflekterat. Mitt förhållningssätt och mina reflektioner kommer säkert att ändras när det blir "på riktigt" men jag gör ändå ett försök. Jag tar mig an utmaningen i examinationsuppgiften att försöka formulera en egen filosofi.

När jag reflekterat över mentorskapet under denna utbildning har jag kanske först och främst fokuserat på vikten av hur vi talar med varandra och hur vi lyssnar. Det spelar ingen roll om vi arbetar med samtalsterapi, i barnomsorg, har adepter eller är privata hemma. Just hur vi är närvarande i ett samtal är grundläggande för hur vilket samarbete, vilken kontakt eller lärsituation vi än vill upprätta, utvecklas. Jag har lärt mig mycket om hur jag själv beter mig under samtal och hur det påverkar hur andra förmodligen uppfattar att jag lyssnar (och inte lyssnar) på dem! Och inte minst hur jag själv kan inverka på samtalsklimatet. Förhoppningsvis kommer denna kunskap att influera mitt förhållningssätt, inte bara mot framtida adepter tror jag, utan alla som jag möter i samtal framöver. Vilken underbar möjlighet jag har fått genom min nya kunskap, jag kan påverka mycket mer än vad jag trott tidigare!

Min blogg har varit till god hjälp. (Jätteroligt att jag fått så många bloggläsare!) Där har jag kunnat samla ihop lärdomar och funderat på dem en extra gång eller om och om igen vid behov. Jag har också köpt flera av böckerna vi läst under utbildningen. För ibland behöver jag låta tiden gå och läsa om. Det ger en alldeles ny upplevelse emellanåt. Efter jag　interagerat i olika möten och　nya situationer uppstått, läser　jag om igen. Och helst plötsligt så blir　jag än mer igenkännande i böckerna och hittar dessutom　sådant som jag inte hade någon referens till innan, men som jag nu hunnit få. Eller lärt mig se. Saker måste få ta tid, har jag märkt genom åren. Då förstår och införlivar jag som bäst. Jag vill förtydliga att detta inlärningssätt innebär att mentorsfilosofin nog helt enkelt bara är påbörjad och att det jag i detta ögonblick kan formulera blir mer av en inledning på den…

Det har varit en riktig utmaning att ge sig på så här djuplodande insikter emellanåt, känns det som. Jag har fått titta in i mig själv och det har inte alltid varit så lätt, det har tagit mycket energi och kraft.

I utbildningen har vi fått ta del av många olika tekniker och metoder för kunna bli de hjälpare eller ledsagare som mentorskapet innebär. Det har känns skönt att dessutom ha fått öva att använda mig lite av dem i olika situationer. Särskilt då samtalen blir svåra och/eller komplexa är dessa tekniker, mentaliseringskunskaper, metoder och förhållninssätt verktyg och lärdomar som är fantastiska att ha med. I boken Professionell vägledning med samtal som redskap av Kerstin Hägg och Svea Maria Kuoppa finns t.ex. den tydliga "trefasmodellen" som kommer att bli ett av de goda verktyg jag kommer att kunna använda mig av. Modellen kommer att hjälpa mig att bemyndiga adepten på bästa vis och är en hjälp för att jag ska kunna se var vi befinner oss och hur jag kan ge respons. Jag vill öva mycket mer på att använda mig av den och också utveckla en säkerhet i att kunna flytta samtalet fram och tillbaka i den vid behov. Erik Rautalinko ger i boken Samtalsfärdigheter -stöd, vägledning och ledarskap fler övningar för rollspel och dialoger som jag kommer att pröva framöver. Legitimation för lärare och förskollärare (reviderad 2013) med kompetensprofilen kommer att kunna vara till stor hjälp under mitt eventuella mentorskap. Med stöd av denna och andra av skolverkets publikationer kommer jag tydligt att kunna påvisa de reflektionsmöjligheter och utmaningar jag vill erbjuda adepten.

Lika viktigt som att ha metoder och verktyg är att ha den inre tryggheten som Margareta Normell skriver om i boken Pedagogens inte rum. En känslomässig mognad hjälper samtalsledare att hantera olika situationer där våra affekt och våra sinnesstämningar annars kan försvåra vårt lyssnande, vår förståelse, vårt lugn och vår kontroll. Det här tror jag blir en verklig utmaning som kommer att kräva stort engagemang av mig. Boken av Normell var knappast litteratur jag bara kunde läsa igenom och förstå, jag behövde verkligen "processa" den och lär få göra det igen.

Jag tar starkt åt mig av det Anders Engquist i boken Om konsten att samtala kallar för "mitt eget bästa". Att hitta det bästa sätt som fungerar för just mig för att jag ska kunna bli en så bra mentor som jag bara kan! Målet att bli den mentor som alltid får till det perfekta samtalet är förmodligen både lika ogenomtänkt och orealistiskt som ogenomförbart. Mentorskap handlar ju inte om tävlande eller att uppnå perfektion, som sagt. Att istället se sig själv som en medresenär, en "medupplevare" och samtidigt en ledsagare under en fantastisk resa där någon annan är huvudperson. Och jag den som kan hjälpa till att han eller hon ska kunna utveckla sin profession. Där någonstans landar jag i "mitt personliga eget bästa".

Så hur vill jag då vara som mentor? I boken Samtalsfärdigheter – stöd, vägledning och ledarskap nämns att den kände Carl Rogers en gång uttryckte att en fördomsfri hjälpare, en följeslagare i en del av ett livslopp utan att för den skull vara expert på det är den allra effektivaste hjälparen! Det tål att tänkas mer på och är ett klarläggande för mig om hur en god mentor bör vara. Helena Puokka sa under sin föreläsning: -Det är väldigt viktigt att minnas att alla har sina goda skäl och sina behov och att allt verkligt liv är ett möte. Hon uppmärksammar mig på den respekt som jag som mentor måste ha för min adept för att bemyndigandet ska bli korrekt.

Sist men inte minst för detta mig vidare till ytterligare ett avsnitt i Anders bok. Han nämner där att det är svårt att ändra på människors världsbild men att man kan hjälpa till med att möjliggöra så någon själv ritar om sin karta, sin bild av vad som sker. Jag kan vara till hjälp för någon att se något de inte sett innan, utan övertalning, tvång eller manipulation. Någonstans landar ändå allt jag gör　i detta: att se och kunna förstå något av den komplexa människan (arbetskamrat, barn eller förälder)　jag har framför　mig och att se och kunna förstå　mig själv.

Så hur kommer då min mentorsfilosofi att låta? Eftersom jag ser denna utbildning som ett lärtillfälle som inte är avslutat utan fortgående så länge jag vinnlägger mig att vara en god mentor, samtalspartner och/eller förskollärare så det får helt enkelt bli en filosofisk startformulering och inte en komplett filosofi: Att lyssna intresserat,visa stor respekt och att erbjuda hjälp attutvidga/rita om någons inre kartbild av omvärlden då det lämpar sig och ta emot erbjudandet att få min egen kartbild utvidgad/omritad med hjälp av den andra personen.

　

Litteraturlista:

Hägg, K. & Kuoppa, S M. (2007). Professionell vägledning: med samtal som redskap: Studentlitteratur.

Engquist, A. (2013). Om konsten att samtala: Studentlitteratur.

Normell, M. (2004). Pedagogens inre rum – om betydelsen av känslomässig mognad: Studentlitteratur.

Rautalinko, E. (2013). Samtalsfärdigheter – stöd, vägledning och ledarskap: Liber.

Skolverket. Legitimation för lärare och förskollärare (reviderad version 2013): Fritzes.

Som avslutning lite rock: Open my Eyes - Rival Sons

 

Tack för mig på ett tag! Nu blir det sommarlov !

Mentorsutbildning, processdokument, tankar om hur jag samtalar...

Har just avslutat min examinationsuppgift om svåra samtal. Det har varit en nyttig process för mig. Jag har fått fundera mycket på hur jag egentligen uttrycker mig när jag samtalar med andra. Och vad sker egentligen när jag och en samtalspartner talar med varandra? Hur pratar jag, vad säger jag, vad upplever jag, vad tror jag min samtalspartner upplever, när tycker jag att jag är en aktiv part i de bästa samtalen?

Jag vet inte precis om jag kommit fram till några stora aha-upplevelser utan mer massor av igenkännanden i olika situationer som varit, då jag minns att jag undrade varför det föll ut på ena eller andra viset. Jag har också funderat mycket över hur erfarenheter jag gjort i min barndom påverkar mitt sätt att se på samtal över huvud taget... Bra erfarenheter? Näe, inte alltid...Så är det nog för alla... Men väldigt intressanta. Och nu undrar jag varför vi inte läst mer psykologi generellt på utbildningen? Faktiskt. Det är ju så oerhört viktigt att kunskapen om hela människan finns där.

Nånstans landar ändå allt vi gör i detta: att se och kunna förstå något av den komplexa människa (arbetskamrat, barn eller förälder) jag har framför mig och att se och kunna förstå mig själv. Att lyssna intresserat, visa respekt och att erbjuda att kunna hjälpa till att vidga någons "karta" vid behov då det lämpar sig och ta emot samma erbjudande från den andra personen. Svårare än så är det kanske inte egentligen och ändå är det så svårt så man kan bli helt tokig emellanåt, när det blir fel.

Köpte båda böckerna vi har till denna examination; M. Normells bok "Pedagogens inre rum" och A. Engquists "Om konsten att samtala". Känner att jag nog kommer att vilja läsa dem igen... Låta tiden gå och läsa om. Ibland ger det en ny upplevelse. Jag läser och känner igen mig. Sen interagerar jag och nya skeenden uppstår och så läser jag om igen. Och helst plötsligt så blir jag ännu mer igenkännande i böckerna och hittar dessutom sånt som jag inte hade någon referens till, innan, men som jag nu hunnit få. Eller lärt mig se. Saker måste få ta tid, har jag lärt mig genom åren. Då funkar jag som bäst.

Nu ska jag gå ut och njuta av den underbara våren igen! Om nån bloggläsare vill låna böckerna ett tag, så hojta till. Perfekt läsning för en stunds filosoferande och introspektiv reflektion som kan vara gôtt att ägna sig åt på liggandes på en filt ute i vårsolen. En liten investering i sig själv som inte är så dum emellanåt!

Mentorsutbildning, processdokument, heldag på Torrekulla 25 mars 2014

Massor med utbildning på Torrekulla idag, härligt !

 

Vi startade upp med att få höra en alldeles utmärkt entusiasmerande föreläsning av personal från Ormås förskola som berättade hur de arbetar med IKT med sina barn, med föräldrar och bland personalen. Jag blev väldigt inspirerad och fick massor med nya idéer. De berättade om hur de använder iPad och man fick följa dem på en resa från när de först började till där de idag befinner sig.
 Enkla, praktiska och handfasta tips och roliga uppslag att ta avstamp i för roliga och kreativa användningsområden för iPaden i temaarbetet, dokumentationen m.m. Fick en rejäl lista med idéer, appar, program och smarta lösningar.
Det här känns verkligen som något jag kan ta med till min avdelning och dela med mig av. Varmt tack ! Ska försöka reflektera lite här i bloggen hur vi på min avdelning kan spinna vidare på alla bra uppslag framöver, tror mina kollegor kommer att tycka de verkar toppenbra när jag berättar !

 Fortsättningen, en Unikuminformation från duktiga Bifrostpedagoger var också lärorik men nu har jag hört flera liknande föreläsningar om Unikum vid andra tillfällen så det känns mest som jag vill komma igång och prova på egen hand, pepp som sjutton. Funderar lite på hur det kommer sig att vi inte hoppat på Unikum-tåget innan.. Varför vet jag inte. Men det blir kul att börja och till hösten ska vi ju starta upp Unikum på just vårt område !

Sedan övergick vi till en kort informationsstund om PUL, personuppgiftslagen. Ingen ska kunna bli kränkt över det som publiceras, viktigt, viktigt ! Vi fick info om vad som är offentliga handlingar, skyldigheter att arkivera, handlingsplaner etc. Matnyttigt för oss förskollärare och något som vi kommer att få mer information om på utbildningen.

 

 

 

Spaningen från alla kollegor i min grupp var också otroligt givande. Kul att höra hur andra tänker, resonerar och ser på pedagogisk dokumentation med IKT även om det känns lite som att man predikar för kören emellanåt. Att få ta del av kollegors tänk kring IKT-utrustning och praktiska arbete och följa deras utveckling, reflektioner och hur de ser sitt IKT-arbete framöver var också intressant tycker jag. Hade stor behållning av detta, så här ser allas vår verklighet ut och när jag märker hur mycket goda, kreativa tankar det finns omkring mig blir jag som sagt inspirerad.

 

Tobias från Borås avrundande dagen med att bl.a. berätta mer om vårt Wikiside-projekt. Det blir en spännande utmaning att sätta klorna i !

 

En mycket givande dag och massor av information jag gärna hade velat att hela min arbetsplats skulle få chans att höra, vi deltagare får försöka dela med oss så mycket vi bara kan på enheterna. 

God mat var det dessutom också. På Torekulla har man det bra även om det ligger långt borta^^.

Tack Carina för att jag alltid får åka med!

 

Något mindre bra med dagens övningar ? Nej, vet inte om jag tyckte något var det... Men kanske fokus kunde varit ännu mer inriktad på know how, snarare än att vika så pass mycket tid till att tala om vilka fördelar det är att använda IKT ? Vet inte riktigt varför våra kursledare verkar känna att just vidhållandet av att upprepa fördelar med IKT är så viktigt då jag tror att samtliga kursdeltagare redan är införstådda med nyttan av denna...

 



 

Mentorsutbildning, föreläsning, Helena Pokka, Svåra samtal.

Hade det stora nöjet att lyssna på Helena Pokka, psykolog och universitetsadjunkt på Institutionen för pedagogik på Borås Högskola i veckan som gick. Åh, vad hon hade mycket intressant att berätta! Hennes föreläsning om svåra samtal kallades "Samtal som arbetsverktyg. Hur lägger man upp svåra samtal?"

Har försökt reflektera över lite av det hon sa:

 Hon började att prata om vad vi själva har med oss i bagaget, våra egna erfarenheter och upplevelser, det som känns svårt för just oss som individer...Det här fick vi reflektera lite över själva en stund. Dessa förvärvade faktorer påverkar naturligtvis hur vi är som samtalspartners speciellt kanske just då det svåra samtalet sätts på sin spets och då det blir farligt lätt att ryckas med av sina egna känslor och engagemang. "Starka känslor gör oss självupptagna" menade Helena och talade om hur lätt det är att "glida iväg" i ett svårt samtal och tänka på egna upplevelser och känslor när någon annan som har det svårt sitter framför oss i ett samtal som vi  själva förväntas ha kontroll över... I samtalet får vi också tänka på de kulturella aspekterna: Hur skapar man kontakt? Vad får sägas och hur? Hur brukar känslorna visas och tolkas?

Hon gick över till att tala om olika typer av samtal, formella och professionella, som utövas som behandlande, utredande, förtroerliga m.m. Det är viktigt att själv se tydligt vilken typ av samtal man leder för att sedan kunna agera så professionellt som möjligt som samtalsledare. En klarhet i rollerna i samtalet innan det startas, är också viktigt: Vem är samtalsledare, observatör m.m.? Tycker själv då man befunnit sig i svåra samtal med en kollega och en förälder att man kanske inte klargjort rollerna så noga, nu när jag ser bakåt och här har jag nog låtit personkemin spela in med bra och mindre lyckade resultat. Med en del kollegor är flytet liksom lättare att hitta, under ett svårt samtal, än med andra. Och detta kanske beror just på att vi inte varit helt klara om rollerna innan... Tänkvärt! I fortsättningen kommer jag absolut att lägga mer vikt vid just detta innan jag initierar ett flerpersonssamtal.

Vid svåra stunder i livet vill vi ju att andra ska förstå oss. Det visar vi på olika sätt. Alla sätten är inte lika rationella och medvetna. Det är här vi tycker det kan bli svårt att känna kontroll i situationen; barn, arbetskamrater eller föräldrar som är förtvivlade, arga, gråter och/eller visar massor av känslor kan kännas övermäktiga att ha ett rationellt samtal med. Som jag förstod det menar Helena att det är kanske inte just det allra mest professionella att eftersträva för stunden. Låt känslorna hos samtalspartnern komma fram först och lyssna in, sen kan det rationella samtalet ta vid. Vi måste kunna visa relationskvalitéer som hon uttryckte sig; vår samtalspartner måste känna trygghet och förtroende för oss. Vi måste kommunicera med vår partner genom att ge och ta emot, vara lyhörda och tydliga. Vi måste också kunna ha en relationskompetens, en känslohantering och reglera våra egna känslor under samtalen och inte minst måste vi ha självkännedom och inte låta oss ryckas med av massor av känslor som "sprutar ut" ut från partnern. Känslor smittar så det gäller att inte ryckas med i ilskan, sorgen eller vad det nu handlar om så man själv blir oförmögen till att kunna leda samtalet. Först då blir vi trygga samtalsledare som partnern kan gå in i en samtalsrelation med.

Det är väldigt viktigt att minnas att alla har sina goda skäl och sina behov och att allt verkligt liv är ett möte. Det ska bli små mantran för mig att ta med under svåra samtal! Vill vi ta emot respekt från vår samtalspartner får vi också visa respekt även om det kanske måste vara så att vi får ta emot något oförtjänt till att börja med. Ett av våra mål i ett svårt samtal ( givetvis under alla samtal ^ ^ men där kanske det inte krävs så mycket extra av oss ) måste vara att under samtalets gång låta vår samtalspartner förstå att han/hon är sedd, förstådd och lyssnad på och att det han/hon säger är av vikt. Och det mest effektiva sättet att åstadkomma detta är just att lyssna deltagande! Med det menas inte att man inte får lov att avbryta ältanden som samtalsledare, för det får man - men med respekt; ställa öppna frågor för att få samtalet att rulla framåt... Man får också lov att och bör bekräfta att man ser känslor hos samtalspartnern som man inte håller med om eller förstår, men att man ser att de finns där. Medkänslor behöver ju inte betyda att man har samma åsikt!

Hon talade också om praktiska aspekter för det professionella samtalet. Hur har man organiserat rum, tid, struktur och roller? Rum och tid ska vara satta av samtalsledaren så det gagnar samtalet. Tiden ska vara markerad som en ram för samtalspartnern. Ett erbjudande om kontinuitet är viktigt vid svåra samtal. Man släpper inte bara utan följer upp och det är ju också en trygghetsfaktor för partnern. Samtalsledarens roll måste vara klar innan så samtalet flyter på bästa sätt. Jag tycker så mycket om att hon talade om att fokuset måste hamna på hoppfullhet och möjligheter. I alla svåra samtal måste detta visas genom att samtalsledaren tänker på sitt förhållningssätt och bemötande. "Vi ska hitta en lösning!" Här gäller det också för samtalsledaren att kunna mentalisera och ha en medvetenhet om partnerns icke-verbala kommunikation; Vad vill min samtalspartner berätta för mig fast orden kanske inte räcker till ?

Oj, vad mycket tankar detta leder till, här blir det åtskilligt att reflektera mer över framöver... Tycker Helena var så bra att lyssna på och hade gärna hört mer! Tack för en mycket bra föreläsning!

 

 

Dagens pluggmusik: Lorde -Team

Mentorsutbildning, processdokument, Lärdagarna 2011 Margareta Normell - Från lydnad till ansvar. Söndagen 23 feb. 2014.

Jag håller på att titta på filmen med Margareta Normell från lärdagarna 2011. Den handlar om hennes bok "Från lydnad till ansvar" och hon föreläser om innehållet i den. Tycker det är intressant att rent historiskt med hennes hjälp få blicka tillbaka och se hur pedagogers och politikers tänkande kring barns skolgång och lärande har ändrats. Det är inte så värst länge sen det fanns en lydnadskultur i skolan och även i hemmen och i arbetslivet.

Margareta berättar om skillnaden mellan skolans lydnadskultur som använde disciplin, fruktan och värderande attityder som styrredskap för att få barnen att lyda. Det fanns ett genomgående bristperspektiv där läraren la tonvikt vid det eleven inte klarade. Den moderna ansvarskultur som använder samtal, förståelse, samförstånd, reflektioner om meningsfullhet ( icke värderande ) mellan elev och lärare som styrredskap och auktoritet vinns genom förtroende och inget annat. Man fokuserar också på det som fungerar.

I ansvarskulturen ser man tydligt hur viktigt det är att läraren ska kunna ställa öppna, ärliga och nyfikna frågor så det samförstånd och den förståelse mellan elev och lärare som krävs ska kunna uppstå.

Margareta berättar om vårt affektsystem. Det är viktigt att känna till som lärare vilka känslor som motiverar oss att lära mest effektivt. Hon tar intresse som exempel på en av de känslor som är bäst för inlärning, är vi intresserade vill vi veta mer och lär oss bättre. De här känslorna kan t.o.m. vara "smittsamma". Den lärare som är superintresserad av sitt ämne och tycker det är roligt kan lättare överföra detta till eleverna! Skam är den känsla som så att säga blockerar eller hindrar inlärning allra mest, berättar hon också.

I föreläsningen berättar hon också om en arg lärare som inte kan stanna vid spontan ilska utan fullföljer en arg tillsägelse med att kränka en elev, han utnyttjar eleven för att göra sig av med sin egen okontrollerade vrede.Det är just så här man inte vill och inte får vara som pedagog.  Tycker detta var en väldigt bra beskrivning av något som jag själv upplevt flera gånger som barn, både i skolan och hemma, från vuxna. Med detta vill hon ha sagt att man faktiskt måste kunna stå ut med att också kunna uppleva negativa känslor som lärare, utan att för den sakens skull "svämma över".

Hon talar inte bara om känslor som tolerans ( kränkningsexemplet där läraren borde varit mer tolerant och stannat vid vanlig ilska), hon berättar också om vikten vid att läraren överhuvudtaget kan identifiera känslor hos sig själv och elever och att kunna uttrycka dem.

Att kunna få känna en känsla färdigt är också oerhört viktigt att ha förståelse för som lärare. Hon liknar känslor vid information som måste få tid på sig att processas. Man måste få "känna färdigt" så att säga innan det kanske passar med stöd eller tröst från en medmänniska. Att kunna uppleva negativa känslor utan att tappa kontrollen, att kunna förstå och identifiera känslor handlar om att vi har en känd status på våra affektiva förmågor tolkar jag det som, med andra ord att vi kan hantera våra känslor. När vi kan använda dessa kunskaper som information blir vi bättre lärare.

Skript är ett ord som Margareta använder för att beskriva det "paket" av förväntningar om, erfarenheter av och det personligt manuskript man har inom sig om hur tillvaron är beskaffad. Hon berättar att vi människor kan ha skript som handlar om relationer där skripten antingen är fyllda med förströstan och tillit till andra människor eller så finns det väldigt lite förtröstan och tillit beroende på vad man gjort för erfarenheter i sin barndom och hittills i livet... Hon säger också  i föreläsningen att "vi blir till i andras ögon". Vi får vår uppfattning av vad vi klarar och inte klarar av andra, därför är det så viktigt just för lärare att man ser upp med de värderande orden.

Det är gott om exempel från verkligheten i Margaretas föreläsning. Det är alltid intressant och bra med exempel för de levandegör innehållet på ett sätt så det blir tydligt för mig. Bra! Jag hoppas på något liknande på torsdag kväll då vi får höra henne föreläsa live.

Mentalisering är ett ganska nytt begrepp som Margareta tar upp. Att se sig själv utifrån och andra inifrån, tycker hon är en bra beskrivning. När man mentaliserar intresserar man sig för vad man själv och andra tänker, känner, ogillar, vill, behöver och menar. Hon tycker det är viktigt att det finns en nyfikenhet på vad som sker i psyket på en själv och hos andra, bland pedagoger. En kunskap om detta gör det enklare för oss pedagoger att mentalisera och använda mentalisering effektivt i vårt yrke. Det finns alltid ett visst mått av osäkerhet, vi vet ju inte alla faktorer innan vi kan mentalisera...
Vad som kan hända när vi inte lyckas mentalisera för att förstå andra är att vi tror att alla har samma upplevelser och sanning som vi själva ( psykisk ekvivalens ), att man misstolkar verkligheten (  låtsasläge ) eller/och att vi agerar istället för att reflektera (teleologiskt förhållningssätt ). Pedagoger, föräldrar och elever kan naturligtvis alla hamna i dessa lägen.

Vad hindrar då goda relationer menar Margareta? Skam, meningslöshet och brist på sammanhang. Det som fastnar hos oss är våra misslyckanden därför är det extra viktigt att vi som pedagoger inte använder hemska styrmedel som att utdela kränkningar, skuldkänslor m.m. Det är spännande att KASAM-begreppet återigen dyker upp, här hos Margareta, det har det ju tidigare gjort i Anders Engquists bok "Om konsten att samtala", kapitel 3. Begreppet KASAM svarar på frågan "Vad är det som då blir så bra när vi förstår oss själva och andra?" Jo, vi får intresse, begriplighet, hanterbarhet och meningsfullhet som gör våra liv kvalitativa - en del av de här känslorna kan vi ju förmedla till våra elever som pedagoger !

Avslutningsvis tycker Margareta vi pedagoger ska fortbilda oss om t.ex. mentalisering, utvecklingspsykologi och hjärnans mognad. Meningsskapande, gruppstärkande och känslomässigt avlastande grupphandledning är viktig för pedagoger och förbättrar dessutom undervisningens kvalitet.

Tycker bra om denna föreläsning och ser fram emot att höra mer av Margareta. Vad jag funderade lite extra på är att det känns så synd när vi gör stora ansträngningar i skolan att ge elever en delaktighet i en ansvarskultur att så många yrken sedan verkligen inte präglas av något större ansvarskulturstänkande utan fortsätter tugga på i någon slags lydnadskultur light... Tror det blir en chock för många att kastas ut i ett arbetsliv där man kanske inte kan påverka något alls eller där det inte är önskvärt med egna initiativ, idéer och tänkande... Synd, för det finns massor av kreativitet som inte får blomma ut.

Kan också känna så här rent spontant att jag önskar annan typ av fortbildning för oss i förskolan än den nu rådande. Mer behovsorienterad, mer inriktad på personalgrupper, arbetslag - stora eller små beroende på vilken typ av fortbildning som efterfrågats, mer effektivt fortbildande ( gärna go bonkers och kräma på med rejäla utbildningsblock istället för kurs på 2 timmar hit eller dit...) när det behövs och inte alldeles för sent. 

Dagens pluggmusik: Jet - Are You Gonna Be My Girl

Mentorsutbildning, processdokument, reflektion över hur vi samtalar som pedagoger... 16:e februari 2014

Hur samtalar jag i mitt yrke och vad använder jag för facktermer och ord ?

Fastnade i helgen för något Anders Engquist skrev i boken "Konsten att samtala". Det kom tillbaka till mig, stycket när han skojar lite ( fast på djupaste allvar ! ) hur en samtalsledare INTE bör vara. Han eller hon bör inte använda fackuttryck och modeord för att visa att han eller hon kan branschen, för sin samtalspartner. Sätta sig i respekt genom att svänga sig med facktermer. Lätt hänt med alla dessa ord som vi pedagoger ( och även andra fack-språkare ) verkar gilla så att använda. Hur talar vi med varandra i jobbsituationer, egentligen ? Och hur talar vi med föräldrar och andra som frågar om förskolan ?  Reflekterade över detta tillsammans med några "språk-poliser" i helgen och en lista gjordes upp med några ord folk tyckte extra illa om. Ja, meningen är nog att få en eventuell blogg-läsare att dra lite på mungiporna nu - MEN det är faktiskt lite illa med alla dessa fack-ord och fraser som jag inte alls alltid tror är nödvändiga i de sammanhang där de går att ersätta med mer lättbegripliga. Här är några ord som nämndes:

kontext, konkretisera, problemformulering, brain-storma, workshop, problematik, leverera, positionera, värdegrunden, behovsbedömning, implementera, reflektera, diskurs, jag tar det med mig, det livslånga lärandet, arbeta mot, reflektera, kompetensutveckling, didaktiskt, framgångsfaktor, team-player, social kompetens, många bollar i luften, flexibel, flerdimensionell, variabel, kvalitetstid, proaktiv, inkännande, koncept, outsourca, kluster, spetskompetens, kvalitets-säkra, vision, utvärdering, Jag hör vad du säger och tar det med mig. ( hu ! ), erfarenhetsbank, omorganisering, kompetensutnyttjande, genomförande

 Kanske någon nu undrar vad det här har med en mentorsutbildning att göra.. Det kan den personen i så fall gärna få fundera på ett tag. ^ ^ Kommer verkligen att se upp var och när de här orden passar in från och med nu ! Det är risk för "klysch-varning" på dem om man inte passar sig. Och nej, det är faktiskt inte så att jag behöver plugga lite mer för att förstå dem... och att de egentligen skrämmer mig. Jag förstår alla de här orden. Lovar! Om man läser i min blogg ser man att jag använder en del av dem emellanåt, men näe... bara för det tycker jag inte att de är så lyckade i ALLA sammanhang. Min personliga åsikt. Punkt.

That's all folks !

Dagens pluggmusik: Rachid Taha - Rock El Casbah

Mentorsutbildning - Tankar/ synpunkter att reflektera över inför webbinariet 11 februari 2014

Hur kan ni hjälpa adepten att få möjlighet att pröva alla delar?

Jag tror absolut på att upprätta en slags gemensam plan eller strategi vid någon av de första träffarna där mentor och adept diskuterar kring just detta och försöker skapa en samsyn. Mallar finns ju att ta hjälp av, t.ex. kompetensprofilen. Som mentor gäller det naturligtvis också att se helheten av delarna och kunna inspirera adepten på bästa vis till att pröva allt och kanske inte låta adepten själv ”snöa in” på sånt som känns som den ev. vill ägna all sin tid åt. För det kan man ju vilja ibland när det känns som man är osäker kring något. Just det här är upp till mentorerna att hjälpa adepterna hålla kurs på !

Vilka erfarenheter/ kunskaper kan du bidra med?

Arbetslivserfarenhet från både förskolläraryrket och andra yrkesroller. Kunskaper som förvärvats rent praktiskt i arbetet som förskollärare genom egna försök och misslyckanden… Kunskaper från utbildningar och fortbildning jag fått i mitt yrke som förskollärare. Erfarenheter av att arbeta med andra människor både inom förskolan och utanför, i t.ex. vården. Erfarenheter av annat förvärvsarbete ( något som jag tror är mycket bra att ha provat på för oss som arbetar i förskolan så vi kan förstå många föräldrars villkor på en djupare nivå ). Kan förtydliga att det också blir en lärprocess för mig med adept, erfarenheterna och kunskaperna går ju åt båda hållen !

Vilka är dina egna förväntningar?

Ser med spänning fram emot att kanske en dag få vara mentor åt en nybliven förskollärare. Vilken utmaning och glädje. Tänk att få hjälpa någon annan till att finna sin egen, bästa väg i ett så fantastiskt roligt yrke och förhoppningsvis vara en positiv, intresserad och god medmänniska och yrkeskollega, som finns till hands, för adepten. Adeptens kunskaper, funderingar och erfarenheter kommer dessutom att bidra till nya kunskaper och erfarenheter hos mig och det ser jag verkligen fram emot.

Hur kan du se till att tid skapas som behövs för att ta vara på kontakten med adepten?

Denna fråga är svår för mig att svara på. Här får jag kanske vända sig till kommunledning, förskolechefer etc. som får se över hur verksamheten kan frigöra tid för mentorer och adepter på bästa vis. En diskussion kring detta måste till med berörda personer och instanser.

Kan du vara långsiktigt engagerad?

Ja, absolut. Det finns inget i min nuvarande situation i livet som talar emot det. Det är ju så att långsiktigt engagemang ingår i mentorns roll, att få följa något under en längre tidperiod. Utveckling tar tid och den tiden ska mentorn tillhandahålla för adepten.  

Vilka dilemman kan ni se i detta uppdrag?

Att inte kunna finna min egen bästa mentorsroll. ( Det känns som mycket hänger på hur jag personligen utvecklas till att bli den goda ledsagare man ju vill att en mentor ska vara. ) Adepten har ju all rätt att få en bra mentor. Tror att detta dilemma kan förhindras genom att man är mycket klar över sina roller och hur mentor och adept dessutom ser relationen. Och det är något man måste arbeta med. Om mentors uppgifter kommer att stå fast i dess nuvarande form kan jag också  möjligen se ett dilemma med bedömningsprocessen i vissa fall, men eftersom det verkar bli förändringar kring lärarlegitimationen tänker jag inte lägga så mycket krut på att utveckla just detta.

 

Dagens pluggmusik: Pearl Jam - Even Flow