Avslutning på kursen, sista processdokumentet

Sista processdokumentet – IKT-utbildningen avslutas.

Detta sista processdokument blir en slags summering av vad jag gjort, lärt mig och fått för nytt perspektiv på pedagogisk dokumentation med IT-stöd. Det känns som det blir en diger uppgift att sammanfatta mina tankar från utbildningen och få till en röd tråd i dem samt att analysera hur mitt eget lärande gått framåt. Men jag ska göra mitt bästa och samtidigt gillar jag uppgiften eftersom det är nu jag kan reflektera över mitt lärande med en överblick över vad jag varit med om. Det blir också nu jag kan ”kasta mig ut” och börja använda alla förenade lärdomar i praktiken, nu när allt är på plats. Det är bara att starta och det känns otroligt utmanande och spännande.

Jag har under utbildningen fått ny kunskap om vad pedagogisk dokumentation är, hur den kan användas och varför och när det funkar bättre med en del dokumentationsmetoder och sämre med andra. Jag tycker om att det funnits ett ”helhetstänkande” under utbildningen, där så många olika sätt att dokumentera på funnits representerade, det har givit mig många olika vinklar att se på pedagogisk dokumentation ifrån.

Jag tycker själv att jag fått en mycket större förankring i läroplanen och styrdokumenten kring pedagogisk dokumentation. Jag har också fått en vokabulär kring pedagogisk dokumentation som jag inte hade innan och en större förståelse för vad styrdokumenten faktiskt säger. Jag har också fått ökad insikt i det systematiska kvalitetsarbetstänkandet. Vägen från barnens kunskap och lärande via planering, genomförande och dokumentation till utvärdering, reflektion och måluppfyllelser tar oss till kvalitetsredovisning och kvalitetsutveckling. Och den vägen måste vi själva personligen finna. Som Pramling och Sheridan m.fl. forskare i en mängd litteratur om dokumentation menar; det är vi pedagoger som måste utveckla en djupare kunskap kring analys, tolkning av dokumentationen för att kunna se resultat, generera ny kunskap och nå en större måluppfyllelse. Det finns inga genvägar, det är vi som själva måste vara mitt i processen när vi arbetar.

Utbildningens första bok "Varför pedagogisk dokumentation" av Hillevi Lenz Taguchi satte helt suveränt ord på vad just pedagogisk dokumentation innebär. Den här boken kommer jag definitivt att både rekommendera andra att läsa och läsa om igen. Jag hade läst den en gång innan men märkte att den helt klart gav ytterligare nya insikter och ny förståelse då jag själv börjat arbeta mer aktivt med att reflektera över pedagogisk dokumentation. Det konstruktionistiska arbetssätt Lenz Taguchi beskriver tycker jag redan mer och mer lyser igenom på dagens förskolor, målen är inte det viktigaste, utan resan. Barn själva hittar mönster och teorier som ger mening i deras liv och som de sedan använder då de fortsätter sin lärande resa för att få struktur på de fakta de lär sig. De meningsfulla teorierna och mönstren kan vi hjälpa dem att utveckla genom att använda oss av ett pedagogiskt dokumenterande arbetssätt/förhållningssätt inom förskolan. Detta förhållningssätt kombinerat med portfolio som metodik skapar den lärande miljö vi vill erbjuda barnen, där vi synliggör barnens kunskapssökande och hjälper dem utveckla sina kompetenser både genom att utmana dem och vara medforskare. Den stora vikten man i pedagogisk dokumentation lägger vid reflektion och utvärdering har också fött många nya tankar och idéer hos mig under terminens gång. Mitt fantastiska arbetslag har lyssnat till mina beskrivningar och reflektioner om kursen och även de låtit sig dras med och entusiasmeras. Vi håller tillsammans just nu på att försöka skapa en bättre samsyn i barnens portfolio med hur vi visar barnen på sitt egna lärande, de frågor vi ställer till föräldrarna inför utvecklingssamtalen, och de frågor barnen får inför utvecklingssamtalen. Detta började vi med efter vi inspirerats av Lenz Taguchis och Ellmins kursböcker/föreläsning. Vi landar där just nu, inspirerade av kursen. Vi diskuterar och reflekterar över vad reflektion, dokumentation och utvärdering egentligen innebär. Om utvärderingar säger för övrigt förskolans läroplan, Läroplan för förskolan Lpfö 98, reviderad 2010 (Skolverket 2010), att ”syftet med utvärdering är att få kunskap om hur förskolans kvalitet, dvs. verksamhetens organisation, innehåll och genomförande kan utvecklas så att varje barn ges bästa möjliga förutsättning för utveckling och lärande”. Har jag en klar pedagogisk dokumentation kan jag sedan använda denna för att utvärdera mitt arbete, ha koll på processerna och kontinuerligt göra rätt saker, ha koll på att verksamheten är i fokus, allt detta innebär ett systematiskt kvalitetsarbete har jag tänkt.  De här funderingarna tog jag med mig till mitt arbetslag som snabbt engagerades och nu vill stämma av att vi arbetar på med på bästa vis... Jag har förmånen att få arbeta i ett underbart arbetslag som alltid vill prova att bli bättre!

Mycket av utbildningen har varit praktik varvad med det teoretiska. Det har varit nyttigt. Att träna på att få bilder och text att synka i processdokument, att förstärka situationer med, att berätta genom har varit mycket givande och dessutom fått mig att reflektera över den ibland enorma bildmängd som det är så lätt att samla på sig. Jag har fått lära mig att tänka till mer innan jag fotodokumenterar, i vilket syfte gör jag det, till vem, hur vill jag att den här bilden ska ge möjlighet till vidare arbete? Mycket bra för mig! Tyckte detta var en nyttig del av utbildningen som också fick mig att tänka till på hur vi kan bli bättre i arbetslaget på att analysera och reflektera över bilder och filmer. Det leder vidare till frågan ”hur blir analysen och reflektionen kvalitativ?” Och den frågan föder naturligtvis fler frågor till oss i arbetslaget!

 I litteraturlistan fanns bl.a boken ”Seendets språk” som handlar till stor del om bildspråk, analyser av bild och film och den boken kommer jag att tänka på emellanåt när jag ser på foton och filmer av arbetet med barnen. Vi använder mycket visuella hjälpmedel i förskolan för att se vad som sker när vi arbetar i barngruppen. Jag tycker också föräldrar idag frågar betydligt mer efter en daglig dokumentation och det är delvis därför vi har ett Instagram för våra föräldrar på vår avdelning. Det är viktigt att göra även denna dokumentation till något kvalitativt och något där alla har inflytande, såväl barn och föräldrar som pedagoger. De här tankarna valde jag att berätta mer om i min podcastuppgift. Tyckte det var mycket intressant att träna mig på att göra podcast och det är något jag skulle kunna tänka mig att prova igen tillsammans med barn. I podcasten ser jag också stora möjligheter för att göra både barn och föräldrar mer delaktiga i vad som händer och över barnens utveckling. Att barnen även här blir medproducenter är av vikt.

 

 Att barnen kan vara med att producera sin egen dokumentation med hjälp av filmkamera och vanlig kamera är så oerhört viktigt att få in i portfolietänket. Vi pedagoger behöver inte alltid vara där och ”hjälpa till”. Det känns som jag ännu mer i framtiden kan utveckla att portfolion blir barnproducerad i så hög grad som möjligt. Här känner jag att jag fått oerhörd inspiration av kursen! Ny forskning av t.ex. Susanne Kjällander visar att barns IKT-användning per automatik oftast är producerande (vilket härligt resultat hon kommit fram till!) och det ska vi som pedagoger naturligtvis uppmuntra och stärka ytterligare!

 Jag tyckte om ”Seendets språk” av Hansson, H., Karlsson, S-G. & Nordström G Z. för den även pekar också på att det inte alltid det som är sanning kommer fram bara för att det finns på bild/film. Den talar också mycket om ett kritiskt granskande och det tror jag inte heller bara gäller för oss pedagoger utan i lika hög grad våra barn som ofta direkt översätter en bild eller filmsnutt med sanningen. Här har vi också att göra som pedagoger! Skrev in min processdagbok om ett reportage jag såg en gång för länge sen, tyvärr minns jag inte var, där ganska små barn, kanske 6-8 år, fick lära sig filma enkla specialeffekter. Barnen fick arbeta med detta projekt för att tillägna sig ett kritiskt granskande öga till filmer och foton. Genom att visa på hur bilder och filmer kan lura ögat blev barnen kritiska och medvetna konsumenter, det här är något jag skulle vilja arbeta vidare med även med våra yngre barn. Någonstans känner jag att vi i förskolan gärna vill prata om vikten att vi gör barnen till producenter och jag kan verkligen instämma i hur viktigt det är – men verkligheten är ju också att barn i dag möter många situationer där de blir styrda och matade till att bli konsumenter. Tyvärr ganska okritiska sådana och det har ju naturliga förklaringar eftersom de ännu inte hunnit tillägna sig så många erfarenheter eller referenser. Här ser jag det som att vi som pedagoger har en stor och viktig uppgift att lära barnen att ha ett kritiskt och medvetet granskande som konsumenter.

Ett helt stycke i Läroplan för förskolan Lpfö 98, reviderad 2010 (Skolverket 2010) handlar om dokumentation, det är stycke 2.6 Uppföljning, utvärdering och utveckling. ”Förskolans kvalitet ska kontinuerligt och systematiskt dokumenteras, följas upp, utvärderas och utvecklas. För att utvärdera förskolans kvalitet och skapa goda villkor för lärande behöver barns utveckling och lärande följas, dokumenteras och analyseras. För att stödja och utmana barn i deras lärande behövs kunskap om varje barns erfarenheter, kunnande och delaktighet samt inflytande över och intresse för de olika målområdena. Det behövs också kunskap om hur barns utforskande, frågor, erfarenheter och engagemang tas till vara i verksamheten, hur deras kunnande förändras samt när de upplever verksamheten som intressant, rolig och meningsfull”. Det som beskrivs ovan är ett pedagogiskt dokumenterande arbetssätt även om själva begreppet inte nämns.

Jag kan se att pedagogisk dokumentation är det arbetssätt som kommer att användas i allt högre grad (och till stor del används redan nu) i alla förskolor. Det finns så många arbetsmässiga vinster att göra förutom att man bejakar och stöder barnets utveckling. Det blir också lättare för pedagogerna att bevara information i minnet eftersom man som pedagog är mer aktiv i sin medforskande roll. Det finns också vinst att göra i barninflytandet då detta arbetssätt/förhållningssätt gör att barnen får en naturlig medskapande delaktighet och att det hela tiden sker direkta och intensiva samtal mellan barn och pedagogen. Man kan ju tycka att man alltid har ändå har en mängd samtal med barnen, men i och med att man blir tvungen att i arbetslaget reflekterar över insikter man får i hur barnen tänker och vilka lärprocesser man tillsammans befinner sig i, får man ut mer av dessa samtal, mer vinst, alltså. Det blir också lättare att följa barnens röda trådar i teman och i projekt. Pedagogernas idéer styr inte arbetet i dessa utan barnens och pedagogerna kan utveckla deras idéer enklare, vinst staplad på vinst! Stödmaterialet ”Uppföljning, utvärdering och utveckling i förskolan” hade jag ju läst innan men kanske inte riktigt förstått hur bra det egentligen är. Där finns så gott som allt beskrivet. Det häftet kommer verkligen att få åka med i varenda situation framöver.

 

Denna dynamiska syn på lärandet och det konstruktionistiska tänkandet, att det förändras och påverkas genom samspel och interagerande hör naturligtvis också ihop med den portfoliometodik som också påvisar utvecklingen hos det enskilda barnet. Där förändras något hela tiden, något sker, barnet lär sig och utvecklas. Vårt arbete är att lära barnet om sitt eget lärande för att det sedan ska kunna visa sina föräldrar, kamrater och sig själv (inte minst) på den unika lärprocessen och resan som det gjort i och med sin utveckling. Kunde jag önska något mer av denna kurs vore det kanske att man siktade in sig på att ta in hela arbetslag istället för enstaka pedagoger. Jag tror att det kunde blivit ännu mer påtagligt att gå igenom denna lärprocess om man kunnat reflektera över och samtala, haft chans att direkt öva och pröva, om det man läst och varit med om, varje dag på plats på arbetet. Att jag, så att säga, just då tankarna dök upp om hur vi kunde skapa ett ännu mer ”holistiskt” arbetssätt på vår avdelning med pedagogisk dokumentation och portfoliometodik hade haft möjligheten att lyfta mina funderingar med arbetskamraterna utan att behöva ge en längre förklaring. Någonstans när jag läste "Den svårfångade reflektionen" av Emsheimer, P., Hansson H. & Koppfeldt, T., kunde jag känna en slags frustration över att det finns så många teorier vad som sker när man reflekterar och så många termer... Hur ska vi i ett arbetslag kunna tala samma språk när det gäller reflektion, hur ska vi kunna enas att tala om samma sak och på samma vis för att kunna förstå varandra? Hur ska jag ens kunna förklara alla idéer och tankar jag fått under denna utbildning för mina arbetskamrater? Det här knöt an till känslan i förra stycket, den där som sa att ”vad bra det hade varit om hela mitt arbetslag hade kunnat gå tillsammans på utbildningen…”. Men nu är det inte så, tyvärr och då får man förhålla sig till det och tänka positivt och fundera över vad man kan göra för att skapa samsyn ändå! Vi kan sträva efter att tänka och tala på så lika sätt som möjligt men vi är också individer som var och en måste göra sig och ha en förståelse av reflektion personligen. Det finns också en styrka i allas olikhet, den ska vi försöka lära oss utnyttja. "Jag ser inte det du ser... du kanske har missat något jag kan peka på?" och "Du ser saker jag inte har märkt alls, vilken tur, kan du inte visa mig?” Det mest finstämda arbetslaget är nog det där vi alla har vår egen reflektion och tillsammans sedan kan foga ihop våra reflektioner till varandras för att på så sätt skapa nya... Utan att lägga ned för mycket energi på att bli så homogena och likartade i vårt tänkande som bara går, vilket vi ofta spenderar väldigt mycket tid åt i förskolan tycker jag. En enig reflektion kanske inte alltid är den mest utvecklande heller. Så jag är säker på att jag kommer att kunna dela med mig av kunskapen jag tillägnat mig till mina arbetskamrater och att de var och en själva kan utveckla något bra av den och att vi kommer att kunna arbeta med detta tillsammans! Sen kommer jag naturligtvis ändå att lobba hårt för att mina arbetskamrater också ska gå utbildningen för den är kanonbra och för att det är smidigare om vi alla förstår samma terminologi osv.!

Vi talade i min studiegrupp hur man kan underlätta att överbrygga de här skillnaderna i kunskap, förståelse och erfarenheter på sina avdelningar... Det kändes som en mycket viktigt del av utbildningen, att få chansen att sitta ned med andra studenter och prata om vad man tar med sig tillbaka och hur. Det var flera goda samtal med Kajsa-Maria och Helen som jag inte kände innan men lärt känna och tycker mycket om, tänk att ha fått två duktiga pedagoger att fråga om råd när man vill ha lite input utifrån! Vi samtalade också en del om hur man skapade goda reflekterande samtal generellt och var ganska eniga om att genom att sätta ramar för tillsammans-reflektionen, specificera lite hur vi ska ha samtalet och vad det ska handla om kan göra det enklare för flera personer att delta och för att få bästa flyt i arbetslaget. Alla förstår vad som sker och kan bidra efter just kunskap, förståelse och erfarenhet. Mycket lärorikt för mig.

Avslutningsvis vill jag passa på att tacka alla föräldrar på min avdelning (med risk för att låta som jag tror att jag vunnit en Oscar eller så ^ ^) för att jag fick visa bilderna på era goa ungar. Ni är bäst!

Tack också till Magnus, Eva och Kristofer för en spännande utbildning. Jag är jätteglad att jag fick chansen att gå!

 

Litteraturlista:

Läroplan för förskolan Lpfö 98, reviderad 2010 (Skolverket 2010): Fritzes.

 

Systematiskt kvalitetsarbete – för skolväsendet, allmäna råd (Skolverket 2012): Fritzes.

 

Uppföljning, utvärdering och utveckling i förskolan – pedagogisk dokumentation, stödmaterial (Skolverket 2012): Fritzes.

 

Lenz Taguchi, H.(1997). Varför pedagogisk dokumentation? : Stockhholms universitets förlag

 

Emsheimer, P., Hansson H. & Koppfeldt, T.(2005). Den svårfångade reflektionen: Studentlitteratur.

 

Ellmin, B., & Ellmin, R. (2003). Att arbeta med portfolio: teori, förhållningssätt och praktik. Stockholm: Gothia

 

Hansson, H., Karlsson, S-G. & Nordström G Z.(2006). Seendets språk: Studentlitteratur.

Pramling, I., Sheridan, S,.(2009) Barns lärande: fokus i kvalitetsarbetet: Liber.

Övrigt:

Susanne Kjällander, fil. dr. i didaktik, forskningsprojekt som gick under namnet "Appknapp"

Portfolio

Portfolio är ett begrepp som används i förskolan och skolan för att beskriva ett förhållningssätt till elever, kunskap och lärande.
Den innefattar pedagogisk dokumentation som är lärarledd men också elevaktiv och en faktisk portfolio som kan vara digital eller i pappersform eller gjord av en kombination av dessa.

Det viktiga med elevarbeten som sparats i en faktisk portfolio ( och det som skiljer dessa från sparade skolarbeten som inte samlats in enligt portfoliometodiken ) är att det är elevens förhållande till det som sparats som är det centrala. Man kan säga att elevens tankar finns med i portfolion där arbeten samlats in för att påvisa och dokumentera hens utveckling. Vad och hur blir viktiga frågor att svara på för eleven i portfolion där hen berättar om sitt lärande.

Jag har valt att beskriva portfolioarbete för mycket unga barn i denna portfolioredogörelse, eftersom jag arbetar på förskola. Att ha i åtanke är ju naturligtvis att portfolion för ett förskolebarn och vad som skrivs och sparas i den naturligtvis kommer att se helt annorlunda ut än ett äldre barns portfolio. Den äldre eleven som dels mer aktivt kan välja själv och dels har ändrat sitt fokus på vad som kan vara viktigt i hens portfolio kan påvisa andra saker än det yngre barnets portfolio. 

Fokus i själva portfolion för förskolebarnet skulle enligt Ellmin och Ellmin i boken ”Att arbeta med portfolio – teori, förhållningssätt och praktik” som jag läste utöver att lyssna på en föreläsning av Roger Ellmin, kunna vara:

*Skapande förmåga - lusten att lära

*Emotionell kompetens, självförtroende och trygghet

*Positiv självbild- jag är någon, jag kan etc.

*Social kompetens, medmänsklighet - bry sig om

*Kommunikations- och samarbetsförmåga

*Grundlägga goda arbetsvanor

*Grundlägga kunskaper i basämnena
 

 Jag tycker det här är mycket bra fokusområden och tror det är en oerhörd vinst att man begränsar områdena. Man vill inte ha en portfolio som svämmar över med massor av material som kanske dessutom mest sparats av sentimentala skäl.

Det är alltså viktigt att bestämma innan hur portfolion ska vara utformad och att begränsa den, det är inte meningen att den ska bli en uppsamlingspärm för diverse alster och arbeten.

Riktigt små barn och en del barn med särskilda behov har svårt att välja vad som ska ingå i portfolion. Där får vi pedagoger finnas till hands och hjälpa dem med att infoga bild, text och eventuella alster, att infoga ett urval om vi känner att det är viktigt för dem att ha en portfolio. Här får vi vara barnets ”förlängda jag” och försöka hjälpa dem att tolka, det brukar vi som arbetar varje dag med små barn vara kompetenta att göra. Så här rakt av kan jag nog tycka att det kan finnas ett värde i att starta upp en portfolio tidigt även i de fall barnen är för små att göra några egna aktiva val baserade på deras egen lärförståelse. Det blir ju inte den traditionella urvalsportfolion då, men den kan bli en grund och en vana att bygga vidare på… Man startar upp en process med självvärdering som Roger Ellmin så bra uttrycker sig, och även om självvärderingen tar tid att lära är processen inledd från tidig ålder. Jag tycker personligen att så fort barnen har tal och förmåga att förstå ska de involveras i urvalet. När barnen kan behärska teknik och kunna uttrycka sig klart själva får de en helt annan möjlighet att vara delaktiga. En 4-5-åring kan skapa en fantastisk portfolio med väldigt lite hjälp; ta egna bilder, spela in sig själv, återberätta de mest fantastiska reflektioner om sitt lärande och om det hen gjort/skapat/varit med om.  Hen kan dessutom visa sin portfolio för sina föräldrar och reflektera med dessa, det är ju naturligtvis att föredra framför att en pedagog visar den vilket kan vara fallet med det lilla barnets portfolio. Jag kan naturligtvis inte tvärsäkert påstå att alla barn i åldrarna 3-5 år klarar detta… Men med möjlighet att få ”växa med kunskapen”, öva och utöva med hjälp av pedagoger tror jag de flesta barn absolut kan lära sig grunderna för att kunna skapa en egen utmärkt portfolio på relativt egen hand i förskolan.

Jag tror också att vi som pedagoger har en viktig roll vid urvalet, där vi kan påminna även de lite äldre förskolebarnen barnen genom att ge vägledning om sådant som sker som de kanske inte omedelbart ser som en lärsituation, att vi finns där för återkoppling. Så visst menar jag att vi ska finnas med även då äldre förskolebarn gör sina portfolieval med skillnaden att barnen ändå ska känna att de ”äger” portfolion.

 

 

 

På förskolan där jag arbetar har vi använt portfoliometodik sedan snart 15 år tillbaka. Vi har haft faktiska portfolior som varit utformade på flertalet olika sätt under denna tid. Pappersportfolior med gemensamma intervjufrågor och fokusområden för hela enheten, enskilda portfolior utformade efter respektive avdelnings önskemål, några digitala, några pappersportfolior och några hälften av varje med separata fokusområden m.m. för varje avdelning. På just min avdelning har vi arbetat mycket med digital portfolio. Allt detta ändrande får mig att tänka på att det kanske kan verka som att det gemensamma kvalitetstänket gått förlorat någonstans genom alla ändringar. Dock tror jag att det kanske inte precis varit fallet. Hela tiden har vi haft diskussioner mellan avdelningarna om varför och hur vi reviderat respektive portfolio och tagit del av varandras beslut och reflektioner. Detta sätt att arbeta har varit tidskrävande ibland och det kan emellanåt ha känts som det gått trögt men det har också funnits ett värde i det lugna tempot, tycker jag. Själv har jag lärt mig massor av att höra hur andra funderat och gjort och vi har också kunnat reflektera tillsammans. Tid har avsatts just för detta ändamål.  Jag kan nog se detta som en ganska lång men nyttig process och det känns som om att vi, då vi nu tagit beslutet att alla kommer att använda samma digitala plattform för våra portfolior i framtiden, absolut skulle kunna hitta en gemensam form med visst utrymme för personliga delar på respektive avdelning. Alla tror på portfolions värde och att kvaliteten i förskolan ökar då vi arbetar med portfolio som arbetssätt, ingen behöver ifrågasätta detta och alla vill vara med !

På vår avdelning håller vi just nu på att ändra om igen i våra barns portfolior då vi ville få fram ett tydligare sammanhang mellan portfolio, frågor till hemmet inför utvecklingssamtalet och själva utvecklingssamtalsunderlaget. Vi försöker just nu stämma av dem lite bättre enligt Ellmins och Ellmins modell ovan och använda samma termer i både portfolion, vid utvecklingssamtalets frågor till hemmet och vid våra egna anteckningar för utvecklingssamtal för barn och föräldrar. Detta gör vi dels för att göra det enklare för barnen och oss själva och och framför allt för att föräldrarna lättare ska förstå vår terminologi, för att vi alla ska kunna delta mer aktivt och känna att vi samarbetar på bästa sätt för att nå målen för varje enskilt barn. Vi tror att det är viktigt att vi pedagoger inte distanserar oss med enbart fackttermer från läroplanen etc. då vi låter barnen visa sin portfolio, då föräldrarna berättar om sina barn etc. Alla ska kunna förstå och delta. Sedan tycker vi naturligtvis att det också finns ett stort värde i att visa på Läroplanens exakt uttryckta strävansmål dessutom, när vi tydligt kan uttrycka vad det är vi visar på och hänvisa till läroplanen och i sammanhanget ge exempel från barnens pedagogiska dokumentation.

Vi vet ju ganska väl vad vi vill efter att ha provat en hel del sätt att arbeta med portfolio. Jag måste säga att jag ser fram emot att arbeta med en gemensam digital plattform, det kommer att bli spännande att lära sig använda den och det som är extra lockande är att det blir lättare att direktsortera den digitala dokumentation man gjort och att man dessutom omedelbart i den kan knyta an till målen i läroplanen för att påvisa för föräldrarna vad barnen faktiskt lärt sig. Det känns som om det här kommer att bli en portfolio man extra lätt kan "knyta ihop" tänket från både barn och vuxna i.  

Att inte förglömma är att själva portfolion bara är den del av portfoliemetodiken, vårt förhållningssätt är grunden för själva arbetet! Detta kan väl inte understrykas tillräckligt många gånger och nu har jag tjatat lite om det men någonstans finns det en fundering på att själva den faktiska portfolion ofta är så väl strukturerad på många förskolor medan förhållningssättet, som också finns där, är mycket svårare att beskriva i ord för t.ex. föräldrar. I en väl fungerande portfolioredovisning vid ett utvecklingssamtal tror jag att föräldrar urskiljer hur förhållningssättet dessutom genomsyrar pedagogiken på förskolan och inte bara handlar om att barnen tillverkar portfolior och redovisar dem. På vår enhet håller portfoliometodiken alltså på att gå in i en ny spännande fas med nya digitala verktyg, det känns så positivt att få vara delaktig!

 

 

 

( Jag gav mig attan på att använda ordet hen istället för hon/han konsekvent i denna lilla uppgift. Första gången för mig. Vet inte vad jag tycker om det än. Min engelske man skrattar nästan ihjäl sig varje gång jag säger hen. Han tycker det är det löjligaste ordet någonsin. Min äldsta dotter som är mellanstadielärare använder det för jämnan och helt självklart. Hon tycker jag är jättedum som känner mig lite konstig då jag använder det… och att det är ett suveränt ord. Jag får nog fundera lite till på hur jag egentligen känner för att använda det fler gånger... ^^ !  )

Litteraturlista:

Ellmin, B., & Ellmin, R. (2003). Att arbeta med portfolio: teori, förhållningssätt och praktik. Stockholm: Gothia



 

 

Min podcast om Instagram

Processdokument 6 - 2 november 2013

Ett försenat inlägg om boken "Den svårfångade reflektionen" kommer här...

Nu har jag hunnit läsa den för ganska många veckor sen och dessutom hunnit diskutera den i min grupp så nu kommer nog inte samma tankar fram som just när den var nyläst och alldeles färsk i mitt medvetande. Men det behöver ju inte betyda att det blir en sämre reflektion. Bara lite annorlunda kanske.

Någonstans när jag läste den här boken kunde jag känna en frustration över att det ska vara så många teorier vad som sker när man reflekterar. Hur ska vi i ett arbetslag kunna tala samma språk när det gäller reflektion, hur ska vi kunna enas att göra samma för att kunna förstå varandra?
 Efter ett tag lugnade den känslan ned sig och byttes ut mot en mer utvidgad förståelse eller kanske snarare en acceptans. Näe, vi kan sträva efter att tänka och tala på så lika sätt som möjligt men vi är också individer som var och en måste göra sig och ha en förståelse av reflektion personligen.
Det finna en styrka i allas olikhet." Jag ser inte det du ser... för du kanske har missat något jag kan peka på? " och "Du ser saker jag inte har märkt alls, vilken tur, kan du inte visa mig ?"
Det mest finstämda arbetslaget är nog det där vi alla har vår egen reflektion och tillsammans sedan kan foga ihop våra reflektioner till varandras för att på så sätt skapa nya... Utan att lägga ned för mycket energi på att bli så homogena som bara går, vilket vi ofta spenderar väldans mycket tid åt i förskolan tycker jag. En enig reflektion kanske inte alltid är den mest utvecklande.
Vi talade i min grupp hur man kan underlätta att överbrygga de här skillnaderna i kunskap, förståelse och erfarenheter... Och vi var ganska eniga om att genom att sätta ramar för tillsammans-reflektionen, specificera lite hur vi ska ha samtalet och vad det ska handla om kan göra det enklare för flera personer att delta. Alla förstår vad som sker och kan bidra efter just kunskap, förståelse och erfarenhet.

Jag känner för egen del att jag skulle behöva betydligt mer tid för reflekterande i mitt yrke. Det är när jag hinner tänka igenom vad jag gör som jag kan bli en bättre pedagog. Verkligheten ser ju dock ut som den gör och förhoppningsvis finns ett mer intensivt skärskådande inbyggt i mig idag jämfört med då jag var ny för många år sen.

Något jag tänkt på efter jag läste boken var hur övervakning blir vanligare och vanligare. Det fick mig lite att grubbla på samhället vi lever i och hur vi vant oss att se lösryckta bilder presenterade som fakta när media använder filmade sekvenser. Hur mycket reflekterar vi själva över vår omvärld och hur mycket låter vi andras tolkningar fylla oss? Kan vi tappa förmågan att reflektera till slut, nån gång i framtiden? I U.K, där min sambo kommer ifrån, finns en övervakningskamera per 14 personer, flest i världen....Han tycker vi är konstiga som inte har mer kameror på offentliga platser... Det kanske jag inte precis håller med om men förstår att det blir väldigt många kameror det. Det finns en stor och viktig uppgift här känner jag. Att vi som pedagoger se till att barnen får chans att reflektera i lugn och ro under dagarna över det som händer omkring dem. Jag tycker om när en av författarna skriver om att "få syn på" sådant som förvånar en. Det där är en start på ett mer aktivt reflekterande tror jag. Det finns en hunger idag att matas med sådant som andra förvånas över, filmar och presenterar på Internet. Jag funderar lite på vad det gör med vårt eget reflekterande, hinns det med? Den där sista funderingen är lite flummig, ja det tycker jag själv med, men det känns på något sätt viktigt att fundera på det här...

Tycker också jag kan härleda lite av mitt tänkande om företeelsen Instawalk som jag berättar väldigt kort om i min Podcast och skulle vilja arbeta mer med, till ett kapitel i boken som handlade om bilder. Att arbeta med bilder för att bearbeta. Att t.ex. låta barnen ta varsitt eget kort på en företeelse, en känsla, en händelse som alla är med om eller får erfarenhet av när vi gör något tillsammans. Att presentera bilderna tillsammans för att skildra hur olika och samtidigt lika vi är och tänker. Detta föder i sin tur funderingar över likabehandling, acceptans och en äkta nyfikenhet på andra.

Dagens pluggmusik kan du höra här, Foo Fighters !

Processdokument 5 - 28 oktober 2013

 För att fixa till podcasten läste jag "Ljudbild eller synvilla" fast jag vet just inte om det kommer att bli lättare för det, snarare tvärt om, nu vill man ju liksom att det ska låta ok också inte bara hjälpligt...
 Den här boken är ju så galet bra. Kanske inte för att jag känner att jag kommer att ha jättemycket nytta av den i framtiden när jag gör podcasts ( fast man vet ju aldrig ...). Och kanske inte för att jag hittar jättemycket i den som kommer att kunna användas i mitt yrke. Men några guldkorn finns det ju förstås. De kommer jag att skriva lite mer om längre ned i processdokumentet.

Vad som gör boken så bra och rolig tycker jag är nog framför allt är författarens förmåga att beskriva det han gör på ett så underbart sätt. Man kan riktigt känna hur den här mannen älskar sitt yrke. Han förmedlar det i varenda mening. Han får mig att dra på munnen rätt mycket när han berättar hur han på natten klänger runt i kvarterets piskställning och grannarna tror att han håller på att bli galen, för att fånga det perfekta ljudet, t.ex. Man kan väl inte annat än tycka om att läsa om någon som brinner så för det han arbetar med ?

Det jag tycker är mest intressant är dels när han berättar hur man tänker rent psykologiskt och dramaturgiskt för att bygga upp en förväntan med hjälp av ljud. Dels när han nogsamt beskriver de olika teknikerna för hur man gör detta. Riktigt kul läsning, känner att nästa gång jag går på bio ska jag faktiskt blunda en liten stund och bara lyssna!

Guldkornen då ? Här finns absolut den fakta man kan behöva känna till som pedagog för att prata med barn om filmer och att ljuden i dem kan lura oss... Och att de är "gjorda med flit" för att just få oss att känna olika känslor ibland. Det kritiska granskandet som jag var inne på i förra processdokumentet som sagt....

Här finns också tips för hur man kan få så bra ljud som möjligt då man spelar in något med barnen eller vad man kan lära barnen att tänka på rent praktiskt om de vill spela in.

Inte minst finns får jag idéer om hur man kan låta barnen spela in olika ljud för att sedan lyssna på dem igen och kanske använda dem till något annat t.om. De kanske vill skapa med ljud, göra en låt eller ett ljudcollage ?

Jaha ja, när jag tittar bland mina böcker ser jag ju då att jag glömt processa mig om en bok jag läst innan. Det får helt enkelt bli senare när den här podcasten äntligen blir klar och jag kan andas ut...

Veckans pluggmusik blir Arctic Monkeys igen, för nu ska jag snart se dem på konsert i Barcelona! Klicka här så kan man också höra !

Pedagogisk dokumentation, vad hur och varför ?

Inledande tankar

När jag började arbeta i barnomsorgen för väldigt många år sen var ordet dokumentation något jag förknippade dels med ändlösa barnobservationer och dels med en kamera (en sådan där med en 24- eller 36-bilders filmrulle som vi ungefär en gång per termin hade råd med att framkalla kort av som vi stolt visade alla som ville se)! Någon sa att det skett en tidsresa, jag tror det var Katarina Larsson, utbildningskonsult, under en föreläsning om just pedagogisk dokumentation, jag var på 2012. Hon fortsatte med att säga - Det är skillnad: förr gjorde vi observationer av hur barnen ”var” - numer hur vi gör observationer av processer av vad barnen ”gör”. Det kan jag ju bara hålla med om eftersom det känns lite som om jag började jobba redan på stenåldern^^ med tanke på allt som utvecklats arbetsmässigt.

Det känns faktiskt ganska skönt att få denna möjlighet att sortera alla intryck och skapa en egen klarare bild över vad, hur och varför jag i min pedagogroll ska använda mig av just pedagogisk dokumentation, via denna utbildning.

Pedagogisk dokumentation är för mig det viktigaste verktyg som har diskuterats flitigt, studerats, informerats om och stötts och blötts på många olika sätt i barnomsorgen de senaste åren. Det känns underbart att få ta del av denna process som pedagog!

"Kommer du ihåg? Hur gjorde ni då? Kommer du ihåg vad du sa? Vad hände sen? Vad tänkte du då?" Reflektion tillsammans i soffan en lugn stund... Här reflekterar min arbetskamrat tillsammans med ett par barn. Så mycket nytt kommer fram då barnen får se film eller bild om det de varit med om!

Vad är då pedagogisk dokumentation?

Det är svårt att exakt förklara vad pedagogisk dokumentation egentligen är.

Ju mer jag läser om det ju fler innebörder kan begreppet ha. Och ju mer jag funderar över begreppet pedagogisk dokumentation ju större och mer utvidgad känns det som den här texten skulle kunna bli.

Ska jag nu skriva en text om vad pedagogisk dokumentation är, hur man använder den och varför, ur olika perspektiv, får jag kanske börja med de styrdokument som finns, och sedan hålla mig till vad några forskare säger och vad det innebär för just mig personligen och ändå försöka hålla mig ganska kortfattad. Här finns massor att ta upp, hjälp!

En tydlig förklaring som jag tycker är en av de bästa och enklaste finns i häftet Uppföljning, utvärdering och utveckling i förskolan – Pedagogisk dokumentation (Skolverket 2012), ett fantastiskt bra häfte med allmänna råd som nog bör läsas lika ofta och noga som läroplanen. Kapitel 3 i boken heter ”Vad är pedagogisk dokumentation?” och handlar uteslutande om vad Skolverket säger att pedagogisk dokumentation är och vilka arbetssätt det medför. ”Pedagogisk dokumentation är ett arbetsverktyg som hänger ihop med ett särskilt arbetssätt och pedagogiskt tänkande. Det handlar om att försöka se och förstå vad som pågår i verksamheten, utan en på förhand bestämd ram av förväntningar och normer.”

En annan lite mer utförlig förklaring på vad pedagogisk dokumentation kan vara är denna: ”Det handlar om att observera, dokumentera, följa och analysera barns lärprocesser och lärstrategier. Samtidigt handlar det också om att observera, dokumentera och följa hur den pedagogiska verksamheten svarar mot målen och bidrar till barns utveckling, lärande och delaktighet.” (Förskola i utveckling - Bakgrund till ändringarna i förskolans läroplan, Utbildningsdepartementet 2011) I citatet som jag tycker är jättebra kan jag tyvärr sakna ordet reflektion som för mig inte alltid känns som det skulle ingå i ordet analys. Personligen hade jag nog klämt in ordet reflektion där med, om jag hade kunnat, eftersom det för mig är det en så viktig del av det pedagogiska dokumenterandet och jag kan hålla med författarna till boken Seendets språk (Studentlitteratur 2006) som menar att analys mer ”står för att något kan uppdelas eller upplösas i mindre beståndsdelar”.

Det som är typiskt för den pedagogiska dokumentationen generellt är nog ändå att när man arbetar med pedagogisk dokumentation bedriver man ett systematiskt kvalitetsarbete. Man arbetar med att se en helhet i dokumentationsprocesserna samtidigt som man utvecklas i sin yrkesroll och ger barnen möjlighet att utvecklas enligt uppdraget.

Jag arbetar med att dokumentera lärsituationer ur ett annat perspektiv numer, fortfarande med bilder men också med film, där barnen, övriga pedagoger och jag också hörs när vi utforskar, samspelar och reflekterar tillsammans. Mitt arbetslag försöker logga så ofta vi kan. Den pedagogiska dokumentation vi gör fångar också miljön och materialet vi använder. I förskolans läroplan, Läroplan för förskolan Lpfö 98, reviderad 2010 (Skolverket 2010), står att ”syftet med utvärdering är att få kunskap om hur förskolans kvalitet, dvs. verksamhetens organisation, innehåll och genomförande kan utvecklas så att varje barn ges bästa möjliga förutsättning för utveckling och lärande”. Har jag en klar pedagogisk dokumentation kan jag sedan använda denna för att utvärdera mitt arbete, ha koll på processerna och kontinuerligt göra rätt saker, ha koll på att verksamheten är i fokus, allt detta innebär ett systematiskt kvalitetsarbete.

Samtidigt som M. målar en bild berättar han för mig historien han också berättar på pappret. Jag filmar lite så vi ska kunna komma ihåg och prata mer om den senare. Min kollega tar kort på mig. Att dokumentera den som dokumenterar, att reflektera över en reflektion… Ibland träder saker fram på ett nytt sätt när man ”drar något ett extra varv!”

Jag tycker att jag emellanåt stöter på svårigheter med hur det pedagogiska dokumentationsarbetet egentligen definieras och vilka komponenter som ska finnas med. Det är inte verktyget i sig utan vi pedagoger som verkar se det så olika. Det finns förmodligen en hel uppsjö av anledningar till att vi gör det. Jag tror skillnad i utbildning, erfarenhet, fortbildning och trygghet i yrkesrollen hos pedagogen kan vara några faktorer som spelar in. Vet inte alla vad det innebär eller inte är eniga i ett arbetslag vad som ingår i den pedagogiska dokumentationen är det svårare att göra det till sitt eget kvalitativa arbetssätt/förhållningssätt.

På min enhet talas det mycket om pedagogisk dokumentation och vi samtalar inom personallagen hur vi ska använda pedagogisk dokumentation på respektive avdelning. Vi träffas också i tvärgrupper med någon pedagog från varje avdelning. I grupperna arbetar vi med att inspirera, tipsa om, samtala om och inte minst reflektera över hur vi arbetar med speciella inriktningar som naturvetenskap/teknik eller drama i barngrupperna. Det finns definitivt en vilja att bli säkrare på att arbeta med pedagogisk dokumentation och att försöka göra det på liknande vis på alla avdelningarna.

I skogen finns massor att utforska. Bilden till höger har en flicka tagit eftersom hon ville att vi skulle skicka den via Instagram till hennes mamma och pappa för att visa "hur mycket höst det har blivit utanför gården".

Hur går den pedagogiska dokumentationen till?

Ett exakt svar på den frågan känns omöjligt för mig att skriva ned här. Men vi pedagoger kan få förhållandevis mycket information från både styrdokument och forskning. Gemensamt för dem är att är att flera processer är involverade, tycker jag, som t.ex. samtal, observation, dokumentation med olika hjälpmedel, analyser av vad barnen säger, tankar, teorier, reflektioner, praktiska arbeten och medforskande med barn och pedagoger gemensamt, dokumentation om nylägen och/eller lärprocesser. I förskolans styrdokument står ganska mycket övergripande om hur en pedagogisk dokumentation ska gå till även om inte orden pedagogisk dokumentation används. Vi kan till exempel läsa att ”Barnen ska få möjligheter att utveckla sin förmåga att iaktta och reflektera.” samt ”Barn söker och erövrar kunskap genom lek, socialt samspel, utforskande och skapande, men också genom att iaktta, samtala och reflektera.” och även att ”Förskolan ska främja lärande, vilket förutsätter en aktiv diskussion i arbetslaget om innebörden i begreppen kunskap och lärande.” i Läroplan för förskolan Lpfö 98, reviderad 2010 (Skolverket 2010).

Möjlighet att få mer specifik information om hur vi kan göra pedagogisk dokumentation finns i Skolverkets allmänna råd om Uppföljning, utvärdering och utveckling i förskolan – Pedagogisk dokumentation (Skolverket 2012) som både påvisar praktiska exempel från förskolor samt både teorier och metoder för hur man dokumenterar och inte minst hur man gör det dokumenterade pedagogiskt. I detta häfte som noga går igen massor av ”hur” står i slutet ett citat jag tycker sammanfattar dessa väl, även om jag inte menar att det på något sätt går in på de enskilda metoderna utan mer visar ett generellt tänk: ”Arbetslagets uppgift är inte att stå utanför lärandet och iaktta det som pågår, utan att gå in i och vara en del i det komplexa och dynamiska arbete som pågår i förskolans verksamhet. Det handlar alltså inte om att endast följa barnens lärprocesser på distans, vilket ibland förs fram som en kritik mot arbetet med pedagogisk dokumentation. Tvärtom har de vuxna mycket viktiga uppgifter i att dokumentera och samspela med barnen. Personalen ska diskutera med barnen, ställa intresseväckande frågor, ifrågasätta och ibland störa och bråka med, barnens lärprocesser. De ska delta aktivt i barnens aktiviteter och lära ihop med barnen precis som i projektet om virvlarna, vilket beskrevs tidigare. För vad är egentligen en virvel? Det krävs mycket undersökande och faktakunskaper för att på djupet förstå de processer som barnen i virvelprojektet undersökte. I arbetslagets uppdrag ligger också att ordna miljöerna, tillföra oväntade material och se till att barnens intresse tas tillvara, väcks, hålls kvar och utmanas. Hjärnan är formbar och kan utvecklas och förändras hela livet. Men den behöver retas, stimuleras och överraskas för att förändringsprocesser ska starta. ”

Tove Jonstoij, producent på UR, författare och forskare m.m., berättar om att gå i dialog och skapa en kommunikativ handling med barn, föräldrar och andra, dels om att inta en reflekterande och forskande hållning, vilket är ett rätt tudelat ansvar men ett nödvändigt sätt för att vara medforskande. Hon berättar också om hur pedagogen måste ha sin uppmärksamhet hos barnet, det delikata är balansgången i att veta när och hur hon eller han ska gå in. Hon menar att det är mycket som står på spel de där svävande sekunderna innan man bestämmer sig för att tiga eller tala. Varje situation kräver sitt timglas som mäter just det barnets tålamod. För att lyckas med en pedagogisk dokumentation menar hon att pedagogrollen måste vara medforskande och hur blir pedagogen det? Man måste dels för sig själv erkänna sitt övertag över barnet, dels aktivt anstränga sig att avstå från att utöva denna makt och istället försöka göra sig användbar för barnet. Från ”Barn med rätt att lära. perspektiv på förskolans läroplan”, Tove Jonstoij, sid. 39-42 Jag tycker om det hon skriver och det hjälper mig när jag tänker på pedagogisk dokumentation.

Jag slås av hur mycket påbud, forskning och information det finns att läsa om att använda pedagogisk dokumentation rent generellt och hur lite rena metoder jag ser som knyts ihop rent specifikt till dessa publikationer. Det gäller att verkligen göra processen till ”sin egen” tror jag. Det finns massor av metoder som t.ex. förslag på hur skrivna dokumentationer kan gå till som spaltloggar, trippel-loggar m.m. och ändlöst många appar för dokumentation på iPad. Det finns massor med sajter på internet om IKT för förskolan och massor av åsikter om hur man kan använda det kvalitativt. Den där boken som man så gärna vill läsa för att den är enkel och talar om exakt hur man gör finns inte. Det krävs av arbetslagen själva att sätta ihop de metoder som passar dem att arbeta med till en helhet som kan bli till hjälp i det pedagogiska dokumenterandet, hitta egna förhållningssätt och finslipa eller kanske förkasta efter en tid för att sedan hitta något som passar bättre. Det känns lite som det är i detta stadium mitt arbetslag befinner sig just nu.

Bilderna ovan visar ett naturvetenskap-/tekniktema vi arbetar med just nu. Barnen introduceras för ett mysterium eller en gåta, just på de här bilderna handlar det om att få ett hjul att snurra utan att putta fart med fingrarna och hur man ska kunna få en lerklump att flyta (experiment från boken Teknikgrytan). De får göra hypoteser som vi hänger upp och låter alla sedan pröva sina hypoteser praktiskt. Glädjen kan bli stor då en hypotes faktiskt visar sig stämma, som syns på bilden, men alla hypoteser är lika mycket värda, provas och förändras då experimenten kan hålla på ganska länge… Hemma kan man få göra hypoteser som man kan ta med till förskolan och lägga i ”Hypotesbrevlådan” som töms varje vecka och de här hypoteserna undersöker vi också… På så sätt kan barnen engagera sina föräldrar och syskon i temat och man kan också forska tillsammans hemma.

I mitt arbetslag försöker vi att dokumentera på olika vis med hjälp av iPads (bild, loggar och filmer), bildblogg, trippel-logg och egna loggar. Vi arbetar med att få detta att bli naturligt och självklart i så många situationer som möjligt. Just nu övar vi själva mycket på att få till en kvalitativ pedagogisk dokumentation som vi kan arbeta vidare med och också involvera föräldrarna i. Det är inte alltid så lätt utan en process vi måste lära oss och arbeta fram både individuellt och gemensamt. När vi gjort en dokumentation, analyserat den, reflekterat och ev. åtgärdat det som behöver förändras då har vi tillsammans lyckats göra dokumentationen pedagogisk.

Vi försöker att också låta barnen få dokumentera sin vardag och t.ex. låta dem använda bildbloggen (i vårt fall Instagram för tillfället) för att kunna skicka hem bilder på vad som intresserar dem till deras föräldrar för att där också kunna reflektera över saker som hänt på förskolan, tillsammans. Att få en daglig bildblogg var något många föräldrar önskade.

Dokumentationen använder vi till både barnens portfolier och till en pedagogisk dokumentation där vi försöker analyser och reflektera vad vi ser. Vi sparar teman; utförandena i en pärm och planeringar och reflektioner över dessa i en annan. Våra teman (just för tillfället ett boktema och ett naturvetenskapligt tema) innehåller många möjlighet för barnen att reflektera via intervjufrågor, hypotesställande m.m.

Tid för reflekterande samtal tillsammans med barnen försöker vi alltid planera då vi gör saker tillsammans med dem. Tid för reflekterande samtal inom personallaget är det svårt att ”klösa lös” dagligdags men vi har en förmiddag eller eftermiddag att sitta tillsammans utanför barngruppen varje månad.

Ett boktema om pingviner som även inkluderar mycket likabehandling m.m. arbetar vi också med för tillfället. Böckerna heter ”Välkommen Tango” och bokserien om ”Pirre Pingvin”. Nya frågor från barnen om pingviner dyker upp varje vecka. Ett boktema innebär inte bara att läsa utan att utforska bokens handling, leka, dramatisera, skapa, sjunga, räkna. Fördjupningsmöjligheterna tar aldrig slut! Vi har pingvinungen Tango och hennes pappor Roy och Silo som dockor i naturlig storlek som barnen kan använda att dramatisera med m.m. Vi har en pärm för föräldrar och barn som visar var barnen befinner sig i temaarbetet samt en egen pärm där vi pedagoger planerar vidareutvecklingar av temat allt eftersom barnen reflekterar och där vi pedagoger regelbundet utvärderar och reflekterar.

Just tidsaspekten är ett evigt problem på förskolan. Det pedagogiska dokumenterandet måste få ta tid, vid reflektioner m.m. Något som försvårar frigörandet av tid är att vi gör väldigt många saker samtidigt. I Lärarnas Nyheter, en webbplats som ges ut av Lärarförbundets tidningsavdelning finns en artikel där många pedagoger uttrycker oro för att inte båda hinna med portfolioarbete och arbeta med pedagogisk dokumentation och dessutom andra arbetsuppgifter. Den oron känner jag med. I artikeln menar dock Anna Palmer, medförfattare till Uppföljning, utvärdering och utveckling i förskolan – Pedagogisk dokumentation (Skolverket 2012), att om man arbetar med pedagogisk dokumentation kan det vara det enda verktyg som behövs för uppföljning, utvärdering och utveckling av verksamheten i enlighet med läroplanen. En fördel är alltså att man inte behöver komplettera med andra verktyg. Det här med att tidseffektivisera måste vi fortsätta samtala om i arbetslaget för att tillsammans komma fram till bra lösningar.

Något jag tror man måste vara absolut klar med är hur den gemensamma reflektionen i arbetslaget ska bedrivas. Det finns ingen anledning att reflektera för reflekterandets egen skull, bara för att det ingår i vårt arbete och ”måste” göras. Vi måste noga, tillsammans i arbetslaget och enskilt, fråga oss ”Hur ska det reflekterande samtalet vara?” innan vi startar. Annars finns risk att vi istället funderar tillsammans eller ensamma och sedan serverar varandra lösningar baserade på våra egen erfarenheter och bakgrunder. Det kan vara lätt att bestämma att ”det här ska vi reflektera över nu” och sen talar inte alla i arbetslaget om samma saker då man väl försöker reflektera tillsammans, tror jag. I boken ”Den svårfångade reflektionen” beskrivs olika sätt att reflektera på och även metoder hur vi kan ta hjälp av reflektion för att hantera frågeställningar och problem. Boken tror jag kan vara en bra vidareutveckling av mitt arbetslags förståelse för vad en reflektion är, även om jag tycker den är ganska tungsam. Att reflektera över själva reflekterandet; det låter lätt med reflektion men det är det inte. 

Pingvinens bo-leken, man måste samarbeta så alla får plats i det ständigt krympande boet!

Lekar och drama ingår i boktemat. Vi tar bilder som man kan titta på senare och prata om vad vi gjorde tillsammans och om barnen vill göra samma igen eller något annat som de kommer att tänka på, hur det var, vad som hände m.m. Bilden till vänster och högst upp till höger visar ”Kom alla mina pingviner-leken”. De två bilderna längst ned till vänster visar barnen när de dramatiserar pingvinernas liv, kana på magen på isen och bära sin unge på fötterna i kylan.

Varför använda sig av pedagogisk dokumentation – och varför är den så bra?

Tja, efter allt jag skrivit hittills känns det nästan lite fånigt att motivera varför jag tycker att det här är bra och viktigt… det skulle bli som ”preaching for the choir”. Jag är helt övertygad om att detta är ett fantastiskt bra verktyg och det optimala för både pedagoger och barn. Tänkte försöka få med några eventuella negativa aspekter av pedagogisk dokumentation här men har väldigt svårt att komma på några tungt vägande skäl till att inte arbeta med detta verktyg. Egentligen är det enda jag kan tycka som gör det lite svårt är tidsbristen, en rent organisatorisk aspekt alltså, och då inte i mening att det tar tid att utföra pedagogisk dokumentation utan mer att arbeta in kunskapen i själva arbetslaget så man har samma förståelse av pedagogisk dokumentation att utgå från.

I styrdokument, allmänna råd och i stödmaterial från Skolverket kan jag genomgående se hur man nämner dokumentation och pekar på ett pedagogiskt förhållningssätt till den. Forskning och praktisk erfarenhet av olika sorts pedagogisk dokumentation(ett exempel är de metoder pedagoger arbetar med i Reggio Emilia)visar samma sak. Vi ska arbeta med pedagogisk dokumentation, det är inte valfritt. Inte minst för att vi ska kunna garantera ett likvärdig lärande och en kontinuerlig utveckling för alla förskolebarn, vilken förskola de än befinner sig på, så måste vi kunna dokumentera och analysera hur väl vi arbetar i riktning mot målen. Såväl förskolechefens dokumentation över vad som sker på enheten ned till pedagogens dokumenterande av det enskilda barnet ska vara lättförståeligt, analyserat och reflekterat över.

Pingvintemat har just nu gått in i ett skede där barnens intresse över ägg och fågelungar är det som gäller. Vi undersöker ägg på många olika sätt, vi forskar, skapar och reflekterar...

Mer om de mer övergripande skeendena på förskolorna och hur dessa ska dokumenteras finns att ta del av i Systematiskt kvalitetsarbete – för skolväsendet(Skolverket 2012). Ett helt stycke i Läroplan för förskolan Lpfö 98, reviderad 2010 (Skolverket 2010) handlar om dokumentation, det är stycke 2.6 Uppföljning, utvärdering och utveckling. Även om man där just inte kallar dokumentationen för pedagogisk kan jag tycka att det arbetssätt det lyfter är just ett pedagogiskt dokumenterande: ”Förskolans kvalitet ska kontinuerligt och systematiskt dokumenteras, följas upp, utvärderas och utvecklas. För att utvärdera förskolans kvalitet och skapa goda villkor för lärande behöver barns utveckling och lärande följas, dokumenteras och analyseras. För att stödja och utmana barn i deras lärande behövs kunskap om varje barns erfarenheter, kunnande och delaktighet samt inflytande över och intresse för de olika målområdena. Det behövs också kunskap om hur barns utforskande, frågor, erfarenheter och engagemang tas till vara i verksamheten, hur deras kunnande förändras samt när de upplever verksamheten som intressant, rolig och meningsfull”.

Hillevi Lenz Taguchi skriver att barn själva hittar mönster och teorier som ger mening i deras liv och som de sedan använder då de fortsätter sin lärande resa för att få struktur på de fakta de lär sig. De meningsfulla teorierna och mönstren kan vi hjälpa dem med genom att använda oss av ett pedagogiskt dokumenterande arbetssätt/förhållningssätt inom förskolan. Hon beskriver så här enkelt och snyggt (ja, jag har använt citatet till ett processdokument tidigare men eftersom det är så härligt positivt och självklart förtjänar det att vara med här också) varför det är så viktigt med pedagogisk dokumentation: "Vi måste få syn på vad som hände, men inte bara för att återberätta det utan för att lära oss något och för att göra oss nyfikna på något nytt." (Varför pedagogisk dokumentation? 1997, s.70)

Jag kan se att pedagogisk dokumentation gör det lättare för mig att bevara information i minnet eftersom jag är mer aktiv i min medforskande roll som pedagog. Det finns också vinst att göra i barninflytandet då detta arbetssätt/förhållningssätt gör att barnen får en naturlig medskapande delaktighet och det hela tiden sker direkta och intensiva samtal mellan barn och pedagoger. Man kan ju tycka att man alltid har ändå har en mängd samtal med barnen, men i och med att vi i arbetslaget reflekterar över insikter vi får i hur barnen tänker och vilka lärprocesser vi tillsammans befinner oss, i får vi ut mer av dessa samtal. Det blir också lättare att följa barnens röda trådar i teman och i projekt. Våra idéer styr inte arbetet i dessa utan barnens och vi kan utveckla deras idéer enklare.

Det märks mycket tydligare hur medvetet vi arbetar, vi ser t.ex. direkt om vi ställer många ledande frågor etc. Vi ”vässar” oss själva som pedagoger och blir mer medvetna om vad vi gör och vad vi kan förändra. Jag tycker också allt detta gör att vårt arbete blir roligare!

Litteraturlista:

Läroplan för förskolan Lpfö 98, reviderad 2010 (Skolverket 2010): Fritzes.

Systematiskt kvalitetsarbete – för skolväsendet, allmäna råd (Skolverket  2012): Fritzes.

Uppföljning, utvärdering och utveckling i förskolan – pedagogisk dokumentation, stödmaterial  (Skolverket 2012): Fritzes.

Lenz Taguchi, H.(1997). Varför pedagogisk dokumentation?: Stockhholms universitets förlag

Jonstoij, T.(2000). Barn med rätt att lära. perspektiv på förskolans läroplan: Sveriges Utbildningsradio AB

Emsheimer, P., Hansson H. & Koppfeldt, T.(2005). Den svårfångade reflektionen: Studentlitteratur.

Hansson, H., Karlsson, S-G. & Nordström G Z.(2006). Seendets språk: Studentlitteratur.

Övrigt:

Lärarnas Nyheter, en webbplats som ges ut av Lärarförbundets tidningsavdelning, artikel: Nytt verktyg ska ge stöd, taget från tidningen Förskolan, URL: http://www.lararnasnyheter.se/forskolan/2012/11/09/nytt-verktyg-ska-ge-stod

Katarina Larsson utbildningskonsult (2012),  Lärarfortbildningar AB, föreläsning om pedagogisk dokumentation.  

Persson H. (2011). Teknikgrytan: Hands-On Science Text

Processdokument 4 - 10 oktober 2013

Jag läste ut Seendets språk förra veckan men började skriva på min uppgift till den 16:e, så detta får bli ett rätt försenat processdokument.
Den här boken ... oj oj oj ! Den rör upp en del känslor hos mig och jag tror inte att det var bara för att jag var sjuk och febrig ^^ under ett par av dagarna då jag läste den.
Har alltid tyckt det varit roligt med bild, form och formspråk, design och bilder och nånstans har det väl alltid funnits ett intresse av att kunna och veta mer. Nu hade jag ju chansen då  eftersom boken handlar till stor del om bildspråk, analyser av bild och film, Semiotik, vetenskapen om tecken och kommunikation, är väl mer aktuellt än någonsin att känna till i en tid då vi i förskolan ständigt förväntas kunna vara goda pedagoger för barn som ska utmanas att utforska och arbeta med IKT och då vi själva ska arbeta med en pedagogisk dokumentation.

Hade kanske önskat att jag läst boken långt innan eftersom den så spännande, om än rätt svårt, beskriver ett reflekterande och kritiskt granskande förhållningssätt till det vi egentligen ser på foton, filmer, bilder, TV, på datorn, i mobilen och på surfplattan. Hur genomtänkt reklamen är för att vi konsumenter ska pushas optimalt att köpa den produkt den ska få oss att vilja ha!
Boken går igenom flera teorier om tecken, kod m.m.... Vad är egentligen tecken? Vad är en kod? Arketyper som finns djupt nedärvda i allas medvetanden och hur den kultur vi lever i formar vårt sätt att reflektera. Massor med svåra termer men spännande och roligt att läsa.

Kapitlen om media känns på något vis extra viktiga. Någon styr hela tiden det den vill att vi ska känna, uppleva, tänka då vi är i kontakt med media. Vad har denne för intentioner?
Jag blir inte alltid så glad när jag tänker på att jag många gånger låter mig "matas" förhållandevis okritiskt av många synintryck från filmer, bilder, media m.m., därav den där lilla olusten jag känner när jag läser en del stycken. Det är dock väldigt intressant samtidigt.
Minns plötsligt ett reportage jag såg en gång för länge sen, tyvärr minns jag inte var, där ganska små barn, kanske 6-8 år, fick lära sig filma enkla specialeffekter. Barnen fick arbeta med detta projekt för att få ett kritiskt granskande öga till filmer och foton. Det är inte alltid en film eller bild visar som det egentligen är. Kameran ljuger ganska ofta och vi kan få den att ljuga ännu mer med rätt kunskap.

Vad ska jag ta med mig från den här boken i mitt arbete?
Tja, tex. att analysera en bild kan innebära flera saker beroende på vem som analyserar; metod, förkunskaper m.m...
Att vara kritiskt granskande...
Att lära våra barn att vara kritiskt granskande...
Att se bortom det första intryck man får av en film- eller bildsituation.
Att i än högre grad hjälpa till att göra barns IKT-användning producerande ( vilket nylig forskning visar att den oftast redan är per automatik, goda nyheter tycker jag!^^ ).

Här avslutar jag med en liten reklamfilm som uppmärksammades världen över 2012 och kallades "årets bästa reklamfilm" av många branschtidningar. Den fick priser som t.ex. Grand Prix i Cannes Lions film-kategori, Grand Clio-Award m.fl. Det är en kortfilm från snabbmatskedjan Chipotle tänkt att informera om företagets eko-syn på de matvaror de producerar. Bra eller inte, det bestämmer du som tittar. Jag tycker den är så rar och att den har fantastisk musik och rycks med och VILL tro att de på Chipotle, ett företag jag inte precis vet mycket om, bryr sig om miljön. Okritisk värre, alltså. Så  reklammakarna har definitivt hittat rätt här tycker jag ^^ !

Klicka här: Reklamfilm jag tycker är rätt svår att motstå ...