"Varför pedagogisk dokumentation?" är avslutad och "Den svårfångade reflektionen" påbörjad. Och jag tror inte jag har förstått helt vad ett processdokument ska gå ut på. Fortfarande. Glääähh...
Får väl fråga i morgon och stuva om och sudda ut, gissar jag... Nåja visar det sig vara helt galet så lär jag mig nåt av det med, inte jordens undergång alltså. Ibland blir jag så fixerad vid att allting ska bli rätt så det är löjligt och blir begränsande, stop that !
En liten summering av den sista delen i Hillevi Lenz Taguchis bok kommer alltså här. Hillevi skrev i slutet av sin bok en mening som är så enkel men som sammanfattar det mesta. "Vi måste få syn på vad som hände, men inte bara för att återberätta det utan för att lära oss något och för att göra oss nyfikna på något nytt." ( Varför pedagogisk dokumentation?, 1997, s.70 ) Det är så här det konstruktionistiska arbetssättet hålls levande och kan förfinas och förbättras. Kort och gott.
Jag tycker om att hon berättar om att man gärna förenklar för barnen istället för att göra saker mer komplexa. För så gör vi så ofta i förskolan. Vi glömmer så lätt att utmana och vill så gärna tillrättalägga och förenkla. För vem? Ja, det är inte precis alltid för barnens skull tänker jag, efter att ha funderat över vad hon skriver.
Min allmänna känsla är att jag och mina kollegor diskuterar hur vi kan göra effektiv dokumentation och hur vi försöker arbeta konstruktionistiskt mer än någonsin tidigare. Vi har påbörjat en oändlig resa ! Och att hela förskolan är på väg in i ett helt nytt förhållningssätt där kunskaperna om barns lärande gör att vi pedagoger måste ändra vårt förhållningssätt till så mycket, det krävs av oss på ett helt annat sätt än tidigare att vi är flexibla. Alltså den här resan som jag skrev om, alla gör den tillsammans just nu... Underbart !
Om jag jämför med när jag själv var nyutexad har så mycket positivt hänt och tur är väl det att våra yrke inte står still utan utvecklas i takt med forskningen !
Den här boken har alltså inte bara fått mig att reflektera över mitt eget arbete som pedagog och mitt förhållningssätt till det jag gör, utan också till vad som händer med förskoleverksamheten i stort och vad det kommer att leda till...
Bilden nedan visar en av våra pojkar som funderar på hur kraft fungerar och gör hypoteser om hur han ska få äpplehjulet att snurra utan att använda fingrarna att putta på med.
Håller med dig i tankarna om att boken får en att reflektera över sitt eget förhållningssätt!
SvaraRadera