Mentorsutbildning - Början på slutet.

En av de sista uppgifterna har varit att skriva en mentorsfilosofi. Den skulle innehålla citat från våra lärböcker och en presentation av kunskaper vi fått ... Så här blev den:

Att formulera en mentorsfilosofi är uppgiften jag och fler med mig som är utan några personliga empiriska förankringar av mentorsarbete har fått, fast vi ännu inte är aktiva mentorer. Jag har faktiskt gruvat mig inför denna utmaning, det är ju så lätt att tycka och tro innan jag provat i skarpt läge, utan mest övat, teoretiserat, studerat och reflekterat. Mitt förhållningssätt och mina reflektioner kommer säkert att ändras när det blir "på riktigt" men jag gör ändå ett försök. Jag tar mig an utmaningen i examinationsuppgiften att försöka formulera en egen filosofi.

När jag reflekterat över mentorskapet under denna utbildning har jag kanske först och främst fokuserat på vikten av hur vi talar med varandra och hur vi lyssnar. Det spelar ingen roll om vi arbetar med samtalsterapi, i barnomsorg, har adepter eller är privata hemma. Just hur vi är närvarande i ett samtal är grundläggande för hur vilket samarbete, vilken kontakt eller lärsituation vi än vill upprätta, utvecklas. Jag har lärt mig mycket om hur jag själv beter mig under samtal och hur det påverkar hur andra förmodligen uppfattar att jag lyssnar (och inte lyssnar) på dem! Och inte minst hur jag själv kan inverka på samtalsklimatet. Förhoppningsvis kommer denna kunskap att influera mitt förhållningssätt, inte bara mot framtida adepter tror jag, utan alla som jag möter i samtal framöver. Vilken underbar möjlighet jag har fått genom min nya kunskap, jag kan påverka mycket mer än vad jag trott tidigare!

Min blogg har varit till god hjälp. (Jätteroligt att jag fått så många bloggläsare!) Där har jag kunnat samla ihop lärdomar och funderat på dem en extra gång eller om och om igen vid behov. Jag har också köpt flera av böckerna vi läst under utbildningen. För ibland behöver jag låta tiden gå och läsa om. Det ger en alldeles ny upplevelse emellanåt. Efter jag　interagerat i olika möten och　nya situationer uppstått, läser　jag om igen. Och helst plötsligt så blir　jag än mer igenkännande i böckerna och hittar dessutom　sådant som jag inte hade någon referens till innan, men som jag nu hunnit få. Eller lärt mig se. Saker måste få ta tid, har jag märkt genom åren. Då förstår och införlivar jag som bäst. Jag vill förtydliga att detta inlärningssätt innebär att mentorsfilosofin nog helt enkelt bara är påbörjad och att det jag i detta ögonblick kan formulera blir mer av en inledning på den…

Det har varit en riktig utmaning att ge sig på så här djuplodande insikter emellanåt, känns det som. Jag har fått titta in i mig själv och det har inte alltid varit så lätt, det har tagit mycket energi och kraft.

I utbildningen har vi fått ta del av många olika tekniker och metoder för kunna bli de hjälpare eller ledsagare som mentorskapet innebär. Det har känns skönt att dessutom ha fått öva att använda mig lite av dem i olika situationer. Särskilt då samtalen blir svåra och/eller komplexa är dessa tekniker, mentaliseringskunskaper, metoder och förhållninssätt verktyg och lärdomar som är fantastiska att ha med. I boken Professionell vägledning med samtal som redskap av Kerstin Hägg och Svea Maria Kuoppa finns t.ex. den tydliga "trefasmodellen" som kommer att bli ett av de goda verktyg jag kommer att kunna använda mig av. Modellen kommer att hjälpa mig att bemyndiga adepten på bästa vis och är en hjälp för att jag ska kunna se var vi befinner oss och hur jag kan ge respons. Jag vill öva mycket mer på att använda mig av den och också utveckla en säkerhet i att kunna flytta samtalet fram och tillbaka i den vid behov. Erik Rautalinko ger i boken Samtalsfärdigheter -stöd, vägledning och ledarskap fler övningar för rollspel och dialoger som jag kommer att pröva framöver. Legitimation för lärare och förskollärare (reviderad 2013) med kompetensprofilen kommer att kunna vara till stor hjälp under mitt eventuella mentorskap. Med stöd av denna och andra av skolverkets publikationer kommer jag tydligt att kunna påvisa de reflektionsmöjligheter och utmaningar jag vill erbjuda adepten.

Lika viktigt som att ha metoder och verktyg är att ha den inre tryggheten som Margareta Normell skriver om i boken Pedagogens inte rum. En känslomässig mognad hjälper samtalsledare att hantera olika situationer där våra affekt och våra sinnesstämningar annars kan försvåra vårt lyssnande, vår förståelse, vårt lugn och vår kontroll. Det här tror jag blir en verklig utmaning som kommer att kräva stort engagemang av mig. Boken av Normell var knappast litteratur jag bara kunde läsa igenom och förstå, jag behövde verkligen "processa" den och lär få göra det igen.

Jag tar starkt åt mig av det Anders Engquist i boken Om konsten att samtala kallar för "mitt eget bästa". Att hitta det bästa sätt som fungerar för just mig för att jag ska kunna bli en så bra mentor som jag bara kan! Målet att bli den mentor som alltid får till det perfekta samtalet är förmodligen både lika ogenomtänkt och orealistiskt som ogenomförbart. Mentorskap handlar ju inte om tävlande eller att uppnå perfektion, som sagt. Att istället se sig själv som en medresenär, en "medupplevare" och samtidigt en ledsagare under en fantastisk resa där någon annan är huvudperson. Och jag den som kan hjälpa till att han eller hon ska kunna utveckla sin profession. Där någonstans landar jag i "mitt personliga eget bästa".

Så hur vill jag då vara som mentor? I boken Samtalsfärdigheter – stöd, vägledning och ledarskap nämns att den kände Carl Rogers en gång uttryckte att en fördomsfri hjälpare, en följeslagare i en del av ett livslopp utan att för den skull vara expert på det är den allra effektivaste hjälparen! Det tål att tänkas mer på och är ett klarläggande för mig om hur en god mentor bör vara. Helena Puokka sa under sin föreläsning: -Det är väldigt viktigt att minnas att alla har sina goda skäl och sina behov och att allt verkligt liv är ett möte. Hon uppmärksammar mig på den respekt som jag som mentor måste ha för min adept för att bemyndigandet ska bli korrekt.

Sist men inte minst för detta mig vidare till ytterligare ett avsnitt i Anders bok. Han nämner där att det är svårt att ändra på människors världsbild men att man kan hjälpa till med att möjliggöra så någon själv ritar om sin karta, sin bild av vad som sker. Jag kan vara till hjälp för någon att se något de inte sett innan, utan övertalning, tvång eller manipulation. Någonstans landar ändå allt jag gör　i detta: att se och kunna förstå något av den komplexa människan (arbetskamrat, barn eller förälder)　jag har framför　mig och att se och kunna förstå　mig själv.

Så hur kommer då min mentorsfilosofi att låta? Eftersom jag ser denna utbildning som ett lärtillfälle som inte är avslutat utan fortgående så länge jag vinnlägger mig att vara en god mentor, samtalspartner och/eller förskollärare så det får helt enkelt bli en filosofisk startformulering och inte en komplett filosofi: Att lyssna intresserat,visa stor respekt och att erbjuda hjälp attutvidga/rita om någons inre kartbild av omvärlden då det lämpar sig och ta emot erbjudandet att få min egen kartbild utvidgad/omritad med hjälp av den andra personen.

　

Litteraturlista:

Hägg, K. & Kuoppa, S M. (2007). Professionell vägledning: med samtal som redskap: Studentlitteratur.

Engquist, A. (2013). Om konsten att samtala: Studentlitteratur.

Normell, M. (2004). Pedagogens inre rum – om betydelsen av känslomässig mognad: Studentlitteratur.

Rautalinko, E. (2013). Samtalsfärdigheter – stöd, vägledning och ledarskap: Liber.

Skolverket. Legitimation för lärare och förskollärare (reviderad version 2013): Fritzes.

Som avslutning lite rock: Open my Eyes - Rival Sons

 

Tack för mig på ett tag! Nu blir det sommarlov !

Mentorsutbildning, processdokument, tankar om hur jag samtalar...

Har just avslutat min examinationsuppgift om svåra samtal. Det har varit en nyttig process för mig. Jag har fått fundera mycket på hur jag egentligen uttrycker mig när jag samtalar med andra. Och vad sker egentligen när jag och en samtalspartner talar med varandra? Hur pratar jag, vad säger jag, vad upplever jag, vad tror jag min samtalspartner upplever, när tycker jag att jag är en aktiv part i de bästa samtalen?

Jag vet inte precis om jag kommit fram till några stora aha-upplevelser utan mer massor av igenkännanden i olika situationer som varit, då jag minns att jag undrade varför det föll ut på ena eller andra viset. Jag har också funderat mycket över hur erfarenheter jag gjort i min barndom påverkar mitt sätt att se på samtal över huvud taget... Bra erfarenheter? Näe, inte alltid...Så är det nog för alla... Men väldigt intressanta. Och nu undrar jag varför vi inte läst mer psykologi generellt på utbildningen? Faktiskt. Det är ju så oerhört viktigt att kunskapen om hela människan finns där.

Nånstans landar ändå allt vi gör i detta: att se och kunna förstå något av den komplexa människa (arbetskamrat, barn eller förälder) jag har framför mig och att se och kunna förstå mig själv. Att lyssna intresserat, visa respekt och att erbjuda att kunna hjälpa till att vidga någons "karta" vid behov då det lämpar sig och ta emot samma erbjudande från den andra personen. Svårare än så är det kanske inte egentligen och ändå är det så svårt så man kan bli helt tokig emellanåt, när det blir fel.

Köpte båda böckerna vi har till denna examination; M. Normells bok "Pedagogens inre rum" och A. Engquists "Om konsten att samtala". Känner att jag nog kommer att vilja läsa dem igen... Låta tiden gå och läsa om. Ibland ger det en ny upplevelse. Jag läser och känner igen mig. Sen interagerar jag och nya skeenden uppstår och så läser jag om igen. Och helst plötsligt så blir jag ännu mer igenkännande i böckerna och hittar dessutom sånt som jag inte hade någon referens till, innan, men som jag nu hunnit få. Eller lärt mig se. Saker måste få ta tid, har jag lärt mig genom åren. Då funkar jag som bäst.

Nu ska jag gå ut och njuta av den underbara våren igen! Om nån bloggläsare vill låna böckerna ett tag, så hojta till. Perfekt läsning för en stunds filosoferande och introspektiv reflektion som kan vara gôtt att ägna sig åt på liggandes på en filt ute i vårsolen. En liten investering i sig själv som inte är så dum emellanåt!

Mentorsutbildning, processdokument, heldag på Torrekulla 25 mars 2014

Massor med utbildning på Torrekulla idag, härligt !

 

Vi startade upp med att få höra en alldeles utmärkt entusiasmerande föreläsning av personal från Ormås förskola som berättade hur de arbetar med IKT med sina barn, med föräldrar och bland personalen. Jag blev väldigt inspirerad och fick massor med nya idéer. De berättade om hur de använder iPad och man fick följa dem på en resa från när de först började till där de idag befinner sig.
 Enkla, praktiska och handfasta tips och roliga uppslag att ta avstamp i för roliga och kreativa användningsområden för iPaden i temaarbetet, dokumentationen m.m. Fick en rejäl lista med idéer, appar, program och smarta lösningar.
Det här känns verkligen som något jag kan ta med till min avdelning och dela med mig av. Varmt tack ! Ska försöka reflektera lite här i bloggen hur vi på min avdelning kan spinna vidare på alla bra uppslag framöver, tror mina kollegor kommer att tycka de verkar toppenbra när jag berättar !

 Fortsättningen, en Unikuminformation från duktiga Bifrostpedagoger var också lärorik men nu har jag hört flera liknande föreläsningar om Unikum vid andra tillfällen så det känns mest som jag vill komma igång och prova på egen hand, pepp som sjutton. Funderar lite på hur det kommer sig att vi inte hoppat på Unikum-tåget innan.. Varför vet jag inte. Men det blir kul att börja och till hösten ska vi ju starta upp Unikum på just vårt område !

Sedan övergick vi till en kort informationsstund om PUL, personuppgiftslagen. Ingen ska kunna bli kränkt över det som publiceras, viktigt, viktigt ! Vi fick info om vad som är offentliga handlingar, skyldigheter att arkivera, handlingsplaner etc. Matnyttigt för oss förskollärare och något som vi kommer att få mer information om på utbildningen.

 

 

 

Spaningen från alla kollegor i min grupp var också otroligt givande. Kul att höra hur andra tänker, resonerar och ser på pedagogisk dokumentation med IKT även om det känns lite som att man predikar för kören emellanåt. Att få ta del av kollegors tänk kring IKT-utrustning och praktiska arbete och följa deras utveckling, reflektioner och hur de ser sitt IKT-arbete framöver var också intressant tycker jag. Hade stor behållning av detta, så här ser allas vår verklighet ut och när jag märker hur mycket goda, kreativa tankar det finns omkring mig blir jag som sagt inspirerad.

 

Tobias från Borås avrundande dagen med att bl.a. berätta mer om vårt Wikiside-projekt. Det blir en spännande utmaning att sätta klorna i !

 

En mycket givande dag och massor av information jag gärna hade velat att hela min arbetsplats skulle få chans att höra, vi deltagare får försöka dela med oss så mycket vi bara kan på enheterna. 

God mat var det dessutom också. På Torekulla har man det bra även om det ligger långt borta^^.

Tack Carina för att jag alltid får åka med!

 

Något mindre bra med dagens övningar ? Nej, vet inte om jag tyckte något var det... Men kanske fokus kunde varit ännu mer inriktad på know how, snarare än att vika så pass mycket tid till att tala om vilka fördelar det är att använda IKT ? Vet inte riktigt varför våra kursledare verkar känna att just vidhållandet av att upprepa fördelar med IKT är så viktigt då jag tror att samtliga kursdeltagare redan är införstådda med nyttan av denna...

 



 

Mentorsutbildning, föreläsning, Helena Pokka, Svåra samtal.

Hade det stora nöjet att lyssna på Helena Pokka, psykolog och universitetsadjunkt på Institutionen för pedagogik på Borås Högskola i veckan som gick. Åh, vad hon hade mycket intressant att berätta! Hennes föreläsning om svåra samtal kallades "Samtal som arbetsverktyg. Hur lägger man upp svåra samtal?"

Har försökt reflektera över lite av det hon sa:

 Hon började att prata om vad vi själva har med oss i bagaget, våra egna erfarenheter och upplevelser, det som känns svårt för just oss som individer...Det här fick vi reflektera lite över själva en stund. Dessa förvärvade faktorer påverkar naturligtvis hur vi är som samtalspartners speciellt kanske just då det svåra samtalet sätts på sin spets och då det blir farligt lätt att ryckas med av sina egna känslor och engagemang. "Starka känslor gör oss självupptagna" menade Helena och talade om hur lätt det är att "glida iväg" i ett svårt samtal och tänka på egna upplevelser och känslor när någon annan som har det svårt sitter framför oss i ett samtal som vi  själva förväntas ha kontroll över... I samtalet får vi också tänka på de kulturella aspekterna: Hur skapar man kontakt? Vad får sägas och hur? Hur brukar känslorna visas och tolkas?

Hon gick över till att tala om olika typer av samtal, formella och professionella, som utövas som behandlande, utredande, förtroerliga m.m. Det är viktigt att själv se tydligt vilken typ av samtal man leder för att sedan kunna agera så professionellt som möjligt som samtalsledare. En klarhet i rollerna i samtalet innan det startas, är också viktigt: Vem är samtalsledare, observatör m.m.? Tycker själv då man befunnit sig i svåra samtal med en kollega och en förälder att man kanske inte klargjort rollerna så noga, nu när jag ser bakåt och här har jag nog låtit personkemin spela in med bra och mindre lyckade resultat. Med en del kollegor är flytet liksom lättare att hitta, under ett svårt samtal, än med andra. Och detta kanske beror just på att vi inte varit helt klara om rollerna innan... Tänkvärt! I fortsättningen kommer jag absolut att lägga mer vikt vid just detta innan jag initierar ett flerpersonssamtal.

Vid svåra stunder i livet vill vi ju att andra ska förstå oss. Det visar vi på olika sätt. Alla sätten är inte lika rationella och medvetna. Det är här vi tycker det kan bli svårt att känna kontroll i situationen; barn, arbetskamrater eller föräldrar som är förtvivlade, arga, gråter och/eller visar massor av känslor kan kännas övermäktiga att ha ett rationellt samtal med. Som jag förstod det menar Helena att det är kanske inte just det allra mest professionella att eftersträva för stunden. Låt känslorna hos samtalspartnern komma fram först och lyssna in, sen kan det rationella samtalet ta vid. Vi måste kunna visa relationskvalitéer som hon uttryckte sig; vår samtalspartner måste känna trygghet och förtroende för oss. Vi måste kommunicera med vår partner genom att ge och ta emot, vara lyhörda och tydliga. Vi måste också kunna ha en relationskompetens, en känslohantering och reglera våra egna känslor under samtalen och inte minst måste vi ha självkännedom och inte låta oss ryckas med av massor av känslor som "sprutar ut" ut från partnern. Känslor smittar så det gäller att inte ryckas med i ilskan, sorgen eller vad det nu handlar om så man själv blir oförmögen till att kunna leda samtalet. Först då blir vi trygga samtalsledare som partnern kan gå in i en samtalsrelation med.

Det är väldigt viktigt att minnas att alla har sina goda skäl och sina behov och att allt verkligt liv är ett möte. Det ska bli små mantran för mig att ta med under svåra samtal! Vill vi ta emot respekt från vår samtalspartner får vi också visa respekt även om det kanske måste vara så att vi får ta emot något oförtjänt till att börja med. Ett av våra mål i ett svårt samtal ( givetvis under alla samtal ^ ^ men där kanske det inte krävs så mycket extra av oss ) måste vara att under samtalets gång låta vår samtalspartner förstå att han/hon är sedd, förstådd och lyssnad på och att det han/hon säger är av vikt. Och det mest effektiva sättet att åstadkomma detta är just att lyssna deltagande! Med det menas inte att man inte får lov att avbryta ältanden som samtalsledare, för det får man - men med respekt; ställa öppna frågor för att få samtalet att rulla framåt... Man får också lov att och bör bekräfta att man ser känslor hos samtalspartnern som man inte håller med om eller förstår, men att man ser att de finns där. Medkänslor behöver ju inte betyda att man har samma åsikt!

Hon talade också om praktiska aspekter för det professionella samtalet. Hur har man organiserat rum, tid, struktur och roller? Rum och tid ska vara satta av samtalsledaren så det gagnar samtalet. Tiden ska vara markerad som en ram för samtalspartnern. Ett erbjudande om kontinuitet är viktigt vid svåra samtal. Man släpper inte bara utan följer upp och det är ju också en trygghetsfaktor för partnern. Samtalsledarens roll måste vara klar innan så samtalet flyter på bästa sätt. Jag tycker så mycket om att hon talade om att fokuset måste hamna på hoppfullhet och möjligheter. I alla svåra samtal måste detta visas genom att samtalsledaren tänker på sitt förhållningssätt och bemötande. "Vi ska hitta en lösning!" Här gäller det också för samtalsledaren att kunna mentalisera och ha en medvetenhet om partnerns icke-verbala kommunikation; Vad vill min samtalspartner berätta för mig fast orden kanske inte räcker till ?

Oj, vad mycket tankar detta leder till, här blir det åtskilligt att reflektera mer över framöver... Tycker Helena var så bra att lyssna på och hade gärna hört mer! Tack för en mycket bra föreläsning!

 

 

Dagens pluggmusik: Lorde -Team

Mentorsutbildning, processdokument, Lärdagarna 2011 Margareta Normell - Från lydnad till ansvar. Söndagen 23 feb. 2014.

Jag håller på att titta på filmen med Margareta Normell från lärdagarna 2011. Den handlar om hennes bok "Från lydnad till ansvar" och hon föreläser om innehållet i den. Tycker det är intressant att rent historiskt med hennes hjälp få blicka tillbaka och se hur pedagogers och politikers tänkande kring barns skolgång och lärande har ändrats. Det är inte så värst länge sen det fanns en lydnadskultur i skolan och även i hemmen och i arbetslivet.

Margareta berättar om skillnaden mellan skolans lydnadskultur som använde disciplin, fruktan och värderande attityder som styrredskap för att få barnen att lyda. Det fanns ett genomgående bristperspektiv där läraren la tonvikt vid det eleven inte klarade. Den moderna ansvarskultur som använder samtal, förståelse, samförstånd, reflektioner om meningsfullhet ( icke värderande ) mellan elev och lärare som styrredskap och auktoritet vinns genom förtroende och inget annat. Man fokuserar också på det som fungerar.

I ansvarskulturen ser man tydligt hur viktigt det är att läraren ska kunna ställa öppna, ärliga och nyfikna frågor så det samförstånd och den förståelse mellan elev och lärare som krävs ska kunna uppstå.

Margareta berättar om vårt affektsystem. Det är viktigt att känna till som lärare vilka känslor som motiverar oss att lära mest effektivt. Hon tar intresse som exempel på en av de känslor som är bäst för inlärning, är vi intresserade vill vi veta mer och lär oss bättre. De här känslorna kan t.o.m. vara "smittsamma". Den lärare som är superintresserad av sitt ämne och tycker det är roligt kan lättare överföra detta till eleverna! Skam är den känsla som så att säga blockerar eller hindrar inlärning allra mest, berättar hon också.

I föreläsningen berättar hon också om en arg lärare som inte kan stanna vid spontan ilska utan fullföljer en arg tillsägelse med att kränka en elev, han utnyttjar eleven för att göra sig av med sin egen okontrollerade vrede.Det är just så här man inte vill och inte får vara som pedagog.  Tycker detta var en väldigt bra beskrivning av något som jag själv upplevt flera gånger som barn, både i skolan och hemma, från vuxna. Med detta vill hon ha sagt att man faktiskt måste kunna stå ut med att också kunna uppleva negativa känslor som lärare, utan att för den sakens skull "svämma över".

Hon talar inte bara om känslor som tolerans ( kränkningsexemplet där läraren borde varit mer tolerant och stannat vid vanlig ilska), hon berättar också om vikten vid att läraren överhuvudtaget kan identifiera känslor hos sig själv och elever och att kunna uttrycka dem.

Att kunna få känna en känsla färdigt är också oerhört viktigt att ha förståelse för som lärare. Hon liknar känslor vid information som måste få tid på sig att processas. Man måste få "känna färdigt" så att säga innan det kanske passar med stöd eller tröst från en medmänniska. Att kunna uppleva negativa känslor utan att tappa kontrollen, att kunna förstå och identifiera känslor handlar om att vi har en känd status på våra affektiva förmågor tolkar jag det som, med andra ord att vi kan hantera våra känslor. När vi kan använda dessa kunskaper som information blir vi bättre lärare.

Skript är ett ord som Margareta använder för att beskriva det "paket" av förväntningar om, erfarenheter av och det personligt manuskript man har inom sig om hur tillvaron är beskaffad. Hon berättar att vi människor kan ha skript som handlar om relationer där skripten antingen är fyllda med förströstan och tillit till andra människor eller så finns det väldigt lite förtröstan och tillit beroende på vad man gjort för erfarenheter i sin barndom och hittills i livet... Hon säger också  i föreläsningen att "vi blir till i andras ögon". Vi får vår uppfattning av vad vi klarar och inte klarar av andra, därför är det så viktigt just för lärare att man ser upp med de värderande orden.

Det är gott om exempel från verkligheten i Margaretas föreläsning. Det är alltid intressant och bra med exempel för de levandegör innehållet på ett sätt så det blir tydligt för mig. Bra! Jag hoppas på något liknande på torsdag kväll då vi får höra henne föreläsa live.

Mentalisering är ett ganska nytt begrepp som Margareta tar upp. Att se sig själv utifrån och andra inifrån, tycker hon är en bra beskrivning. När man mentaliserar intresserar man sig för vad man själv och andra tänker, känner, ogillar, vill, behöver och menar. Hon tycker det är viktigt att det finns en nyfikenhet på vad som sker i psyket på en själv och hos andra, bland pedagoger. En kunskap om detta gör det enklare för oss pedagoger att mentalisera och använda mentalisering effektivt i vårt yrke. Det finns alltid ett visst mått av osäkerhet, vi vet ju inte alla faktorer innan vi kan mentalisera...
Vad som kan hända när vi inte lyckas mentalisera för att förstå andra är att vi tror att alla har samma upplevelser och sanning som vi själva ( psykisk ekvivalens ), att man misstolkar verkligheten (  låtsasläge ) eller/och att vi agerar istället för att reflektera (teleologiskt förhållningssätt ). Pedagoger, föräldrar och elever kan naturligtvis alla hamna i dessa lägen.

Vad hindrar då goda relationer menar Margareta? Skam, meningslöshet och brist på sammanhang. Det som fastnar hos oss är våra misslyckanden därför är det extra viktigt att vi som pedagoger inte använder hemska styrmedel som att utdela kränkningar, skuldkänslor m.m. Det är spännande att KASAM-begreppet återigen dyker upp, här hos Margareta, det har det ju tidigare gjort i Anders Engquists bok "Om konsten att samtala", kapitel 3. Begreppet KASAM svarar på frågan "Vad är det som då blir så bra när vi förstår oss själva och andra?" Jo, vi får intresse, begriplighet, hanterbarhet och meningsfullhet som gör våra liv kvalitativa - en del av de här känslorna kan vi ju förmedla till våra elever som pedagoger !

Avslutningsvis tycker Margareta vi pedagoger ska fortbilda oss om t.ex. mentalisering, utvecklingspsykologi och hjärnans mognad. Meningsskapande, gruppstärkande och känslomässigt avlastande grupphandledning är viktig för pedagoger och förbättrar dessutom undervisningens kvalitet.

Tycker bra om denna föreläsning och ser fram emot att höra mer av Margareta. Vad jag funderade lite extra på är att det känns så synd när vi gör stora ansträngningar i skolan att ge elever en delaktighet i en ansvarskultur att så många yrken sedan verkligen inte präglas av något större ansvarskulturstänkande utan fortsätter tugga på i någon slags lydnadskultur light... Tror det blir en chock för många att kastas ut i ett arbetsliv där man kanske inte kan påverka något alls eller där det inte är önskvärt med egna initiativ, idéer och tänkande... Synd, för det finns massor av kreativitet som inte får blomma ut.

Kan också känna så här rent spontant att jag önskar annan typ av fortbildning för oss i förskolan än den nu rådande. Mer behovsorienterad, mer inriktad på personalgrupper, arbetslag - stora eller små beroende på vilken typ av fortbildning som efterfrågats, mer effektivt fortbildande ( gärna go bonkers och kräma på med rejäla utbildningsblock istället för kurs på 2 timmar hit eller dit...) när det behövs och inte alldeles för sent. 

Dagens pluggmusik: Jet - Are You Gonna Be My Girl

Mentorsutbildning, processdokument, reflektion över hur vi samtalar som pedagoger... 16:e februari 2014

Hur samtalar jag i mitt yrke och vad använder jag för facktermer och ord ?

Fastnade i helgen för något Anders Engquist skrev i boken "Konsten att samtala". Det kom tillbaka till mig, stycket när han skojar lite ( fast på djupaste allvar ! ) hur en samtalsledare INTE bör vara. Han eller hon bör inte använda fackuttryck och modeord för att visa att han eller hon kan branschen, för sin samtalspartner. Sätta sig i respekt genom att svänga sig med facktermer. Lätt hänt med alla dessa ord som vi pedagoger ( och även andra fack-språkare ) verkar gilla så att använda. Hur talar vi med varandra i jobbsituationer, egentligen ? Och hur talar vi med föräldrar och andra som frågar om förskolan ?  Reflekterade över detta tillsammans med några "språk-poliser" i helgen och en lista gjordes upp med några ord folk tyckte extra illa om. Ja, meningen är nog att få en eventuell blogg-läsare att dra lite på mungiporna nu - MEN det är faktiskt lite illa med alla dessa fack-ord och fraser som jag inte alls alltid tror är nödvändiga i de sammanhang där de går att ersätta med mer lättbegripliga. Här är några ord som nämndes:

kontext, konkretisera, problemformulering, brain-storma, workshop, problematik, leverera, positionera, värdegrunden, behovsbedömning, implementera, reflektera, diskurs, jag tar det med mig, det livslånga lärandet, arbeta mot, reflektera, kompetensutveckling, didaktiskt, framgångsfaktor, team-player, social kompetens, många bollar i luften, flexibel, flerdimensionell, variabel, kvalitetstid, proaktiv, inkännande, koncept, outsourca, kluster, spetskompetens, kvalitets-säkra, vision, utvärdering, Jag hör vad du säger och tar det med mig. ( hu ! ), erfarenhetsbank, omorganisering, kompetensutnyttjande, genomförande

 Kanske någon nu undrar vad det här har med en mentorsutbildning att göra.. Det kan den personen i så fall gärna få fundera på ett tag. ^ ^ Kommer verkligen att se upp var och när de här orden passar in från och med nu ! Det är risk för "klysch-varning" på dem om man inte passar sig. Och nej, det är faktiskt inte så att jag behöver plugga lite mer för att förstå dem... och att de egentligen skrämmer mig. Jag förstår alla de här orden. Lovar! Om man läser i min blogg ser man att jag använder en del av dem emellanåt, men näe... bara för det tycker jag inte att de är så lyckade i ALLA sammanhang. Min personliga åsikt. Punkt.

That's all folks !

Dagens pluggmusik: Rachid Taha - Rock El Casbah

Mentorsutbildning - Tankar/ synpunkter att reflektera över inför webbinariet 11 februari 2014

Hur kan ni hjälpa adepten att få möjlighet att pröva alla delar?

Jag tror absolut på att upprätta en slags gemensam plan eller strategi vid någon av de första träffarna där mentor och adept diskuterar kring just detta och försöker skapa en samsyn. Mallar finns ju att ta hjälp av, t.ex. kompetensprofilen. Som mentor gäller det naturligtvis också att se helheten av delarna och kunna inspirera adepten på bästa vis till att pröva allt och kanske inte låta adepten själv ”snöa in” på sånt som känns som den ev. vill ägna all sin tid åt. För det kan man ju vilja ibland när det känns som man är osäker kring något. Just det här är upp till mentorerna att hjälpa adepterna hålla kurs på !

Vilka erfarenheter/ kunskaper kan du bidra med?

Arbetslivserfarenhet från både förskolläraryrket och andra yrkesroller. Kunskaper som förvärvats rent praktiskt i arbetet som förskollärare genom egna försök och misslyckanden… Kunskaper från utbildningar och fortbildning jag fått i mitt yrke som förskollärare. Erfarenheter av att arbeta med andra människor både inom förskolan och utanför, i t.ex. vården. Erfarenheter av annat förvärvsarbete ( något som jag tror är mycket bra att ha provat på för oss som arbetar i förskolan så vi kan förstå många föräldrars villkor på en djupare nivå ). Kan förtydliga att det också blir en lärprocess för mig med adept, erfarenheterna och kunskaperna går ju åt båda hållen !

Vilka är dina egna förväntningar?

Ser med spänning fram emot att kanske en dag få vara mentor åt en nybliven förskollärare. Vilken utmaning och glädje. Tänk att få hjälpa någon annan till att finna sin egen, bästa väg i ett så fantastiskt roligt yrke och förhoppningsvis vara en positiv, intresserad och god medmänniska och yrkeskollega, som finns till hands, för adepten. Adeptens kunskaper, funderingar och erfarenheter kommer dessutom att bidra till nya kunskaper och erfarenheter hos mig och det ser jag verkligen fram emot.

Hur kan du se till att tid skapas som behövs för att ta vara på kontakten med adepten?

Denna fråga är svår för mig att svara på. Här får jag kanske vända sig till kommunledning, förskolechefer etc. som får se över hur verksamheten kan frigöra tid för mentorer och adepter på bästa vis. En diskussion kring detta måste till med berörda personer och instanser.

Kan du vara långsiktigt engagerad?

Ja, absolut. Det finns inget i min nuvarande situation i livet som talar emot det. Det är ju så att långsiktigt engagemang ingår i mentorns roll, att få följa något under en längre tidperiod. Utveckling tar tid och den tiden ska mentorn tillhandahålla för adepten.  

Vilka dilemman kan ni se i detta uppdrag?

Att inte kunna finna min egen bästa mentorsroll. ( Det känns som mycket hänger på hur jag personligen utvecklas till att bli den goda ledsagare man ju vill att en mentor ska vara. ) Adepten har ju all rätt att få en bra mentor. Tror att detta dilemma kan förhindras genom att man är mycket klar över sina roller och hur mentor och adept dessutom ser relationen. Och det är något man måste arbeta med. Om mentors uppgifter kommer att stå fast i dess nuvarande form kan jag också  möjligen se ett dilemma med bedömningsprocessen i vissa fall, men eftersom det verkar bli förändringar kring lärarlegitimationen tänker jag inte lägga så mycket krut på att utveckla just detta.

 

Dagens pluggmusik: Pearl Jam - Even Flow 

Mentorsutbildning; Recension av boken "Om konsten att samtala" av Anders Engquist - processdokument 3

Här kommer en amatörrecension eller snarare en sammanfattning av vad jag tyckte var viktigast i boken "Om konsten att samtala" av Anders Engquist. Det här är en bok jag tycker mycket om. Den är full av exempel på dialoger mellan en samtalsledare och en samtalspartner som visar på goda och mindre lyckade sätt att samtala på. Den tar också upp en hel del samtalsmodeller som författaren visar på, illustrerade och förklarade med text och diagram eller bilder. Eftersom boken är ganska ordrik och innehåller massor av modeller, text och exempel kommer jag här att sovra ganska hårt och välja ut de bitar jag tycker gjorde mest intryck på mig.

I kapitel 1 berättar författaren hur han länge sökte efter den färdiga modell, teori eller samtalsmodell som skulle passa just honom som samtalsledare. Han beskriver hur han så småningom kommer fram till att istället försöka sträva efter att hitta ett eget bästa sätt att arbeta med människor på, eller som han också uttrycker det; hitta den bästa andan i vilket arbetet utförs. För honom blev författaren P.C Jersilds liknelse med en triangel och ett professionellt samtal, där triangelhörnen består av teori, erfarenheter och intuition/fantasi och där samtalet ligger i mitten, något han nämner i boken.

 Att man förhåller sig olika till kunskap i olika åldrar går han också igenom i detta första kapitel. Ett mer enkelt och avslappnat förhållningssätt till samtalsledning tillkommer med erfarenhet och kunskap verkar vara något han anser. Vill citera Anders egna ord när han i slutet av kapitlet skriver:
"Beträffande trevandet och själstvivlen kan knappast titlar på böcker i samtalsmetodik som " Samtal utan misstag" göra saken bättre, särskilt som den målsättningen som antytts i titeln är omöjlig. "samtal trots misstag" skulle bättre beskriva den verklighet som professionella hjälpare lever i. Ingen människa kan inom detta hitta ett vattentätt effektivt arbetssätt. Kraven på egen perfektion kanske kan minskas om jag samtidigt som jag funnit mitt eget bästa arbetssätt, inser att:
-jag bara ibland kan arbeta på just det här sättet, det vill säga i mina bästa stunder.
-jag bara kan göra så gott jag kan.
-jag är öppen för nya kunskaper och erfarenheter.
-personlig och professionell utveckling är en resa som kan leda åt olika håll, men som inte har någon slutstation.
-jag kommer aldrig fram, men vilar på anhalter på vägen och där försöker jag vara nöjd med mig själv innan jag går vidare till nästa etapp."

Kapitel 2 fortsätter med att berätta om vetenskapliga synsätt och metodiker som går att använda i samtal som syftar till förändring hos andra människor eller för att själv komma fram till ett eget bästa arbetssätt. Enligt författaren kan dessutom kunskap om vetenskapliga begrepp medföra att den professionella samtalaren ökar sin förståelse för vad hon gör och även kan beskriva det för andra. Kan ju bara hålla med. Anders ser ett samtal som ett miniforskningsprojekt där samtalsledaren kan ha stöd i att känna till och kunna använda vetenskapliga arbetssätt.

Vidare berättar Anders om olika vetenskapliga arbetssätt och börjar med det naturvetenskapliga synsättet. Han beskriver detta synsätt i 4 delar: Det deterministiska, där allt som händer har begripliga orsaker och där vetenskapen formulerar lagar om detta. Det empiriska, där kunskaper grundas på faktiska iakttagelser. Enkelhet, strävan efter att så enkelt som möjligt sammanfatta så mycket som möjligt. Sist men inte minst generaliserbarhet, där de insamlade och sorterade erfarenheterna tillämpas i nya sammanhang.

Läran om vetenskapernas metoder och teoribildning kallas vetenskapsteori. När man har teorier om teorier kallas detta metateorism. Man kan säga att veteskapsteori gäller metateoretiska problem.
Författaren beskriver i detta kapitel även skillnaden mellan positivistiskt inriktad forskning och kvalitativ forskning. Om jag ska våga mig på att beskriva skillnaden så enkelt jag kan så innebär positivistiskt inriktad forskning att man experimenterar med så exakta mätmetoder som möjligt ( man använder helt enkelt det naturvetenskapliga synsättets delar då man forskar ). Inom den kvalitativa forskningen försöker man istället tolka meningar, innebörder eller värderingar med hänsyn till vilken/t bakgrund och sammanhang som det tolkade har sin förankring i. Hermeneutiska tolkningar nämns också. De förklarar eller klargör genom att sätta in ett fenomen i dess mänskliga, sociala, historiska, ekonomiska eller konstnärliga sammanhang.

Anders, som både är psykolog och psykoterapeut menar att psykologi knappast är en exakt vetenskap. För att en veteskap ska kallas exakt fodras att den samlade kunskapen inom vetenskapen är sammanfattad inom en teoretisk ram som förklarar allt inom sitt område.

I nästa stycke berättar han om skillnaden mellan induktion och deduktion. Mycket förenklat har jag förstått det så här:
Induktion handlar om att gå från observationer av konkreta händelser eller tankar till generella allmänna principer. Man kommer till en slutsats genom exempel eller observationer. Man skulle också kunna säga från grunden med observationer i den konkreta världen och upp till generella principer.
Deduktion är egentligen det motsatta. Man börjar helt enkelt uppifrån, med ett begrepp, en allmän regel eller en teori som man sedan tillämpar i nya, konkreta sammanhang. Man så att säga testar om man gång på gång prövar hypotesen under samma eller helt nya förhållanden om den är säker och håller och kan förklara mer genom att visa på nya, tidigare okända samband. Med andra ord;  deduktion är när man utifrån en teori formulerar hypoteser som sedan prövas empiriskt.

För att nu återvända till Anders syn på samtalet som ett miniforskningsprojekt och knyta ihop detta med stycket ovan så menar han att samtalet kan utgå från en teori ( deduktion ) eller från outforskad mark ( induktion ). Han berättar i målande och ganska roliga om än absurda påhittade dialoger om misstag samtalsledaren kan göra genom att konsekvent "fastna" i en teori om samtal och därmed pressa in samtalspartnern i omhuldade teorier, oavsett om det hjälper partnern eller ej...

Själv verkar han förespråka ett mer eklektiskt arbetssätt: Det gäller att använda de metoder som fungerar och ger resultat i ett givet fall. Det viktiga är ju att de åtgärder och teorier man vidtar verkligen fungerar och blir  en blandning av teorier det bästa så använder man sig av det. Han kallar sig själv eklektisk med tonvikt på kommunikationsteori och vad som kallas kognitiv omstrukturering. Han menar vidare att han genom detta arbetssätt försöker åstadkomma en utvecklande problemlösande dialog som ger hans patienter inspiration till nya tankar och betraktelsesätt. Här kan man ju se en anknytning till en mentors arbetsuppgift, eller hur ..?

Kapitel 3 handlar om några teorihörnpelare som är av betydelse för mellanmänsklig kommunikation. Ska här försöka komprimera dem så gott jag kan.

Filosofen Hartmans teori om människors värderingar inleder kapitlet. Alla har vi inre föreställningar och normer för hur en sak, ett möte, ett samtal, en bil eller barnuppforstran t.ex. ska vara för att vara bra i våra ögon. Vår värderingsförmåga kan vara bra eller dålig och är den dålig har man kanske orealistiska förväntningar eller väldigt högt ställda sådana. Med mer realistiska normer eller med bättre uppfattningsförmåga kanske vi värderat samma sak mycket mer positivt. Enligt Hartmans teori värderar människor enligt 3 olika avseenden: Känslomässigt intuitiva värderingar ( ord som kan användas vid sådan bedömning kan vara fantastisk eller oändligt skön m.m. ), värderingar som har med sakers eller människors roll i ett visst sammanhang att göra ( t.ex. nyttan av en sak eller om en person är duktig som yrkesmänniska ) och sist men inte minst logiska kvantitativa bedömningar ( som t.ex. "en fulländad konstruktion" eller "ett perfekt utfört dansnummer" ).Beroende på vilken egen värdering olika människor lägger så kommer alltså tre olika människor som tittar på samma sak lämna helt olika värderingar och se på helt olika sätt och ingen av personerna kan sägas ha rätt eller fel... Ibland kan personer som försöker ha ett samtal tillsammans och använder helt olika värderingar ha svårt att mötas på ett bra sätt. Dessa känslomänniskor, tankemänniskor och handlingsmänniskor har ibland svårt att mötas och då kan det vara bra att ha olika tekniker för samtal för att man ändå ska kunna få goda sådana, lite tekniker som att samtalsledaren kan se till att samtalet kan utgå från något som kan mätas så det passar den logiska, kvantitativa samtalspartnern eller att inleda med öppna frågor för den mer känslomässiga partnern.

Gardener beskriver människans intelligenser. De första 5 kallar han för teknisk intelligens ( det är språklig, logisk-matematisk, musikalisk, spatial och kroppsligt-kinestetisk intelligens ). Den sociala intelligensen ( det är förmågan att förstå sig själv och förmågan att förstå andra ) är den övriga kategorin av intelligenser han talar om. En professionell samtalare bör försöka uppnå balans mellan dessa båda.

Kapitlet fortsätter med att Anders berättar om abstraktionsnivåer och mening. Han beskriver ytinlärning och djupinlärning och vad som skiljer dessa åt. Ytliga kunskaper sitter "löst" och brukar försvinna efter ett tag medan de djupinlärda är förstådda och finns kvar. Man talar om 3 stadier i kunskapsuppfattningens utveckling:
Det första stadiet är vi i när vi ser kunskap som en samling rätta svar förenklat sagt.
Det andra stadiet befinner vi oss i då vi börjar förstå att detaljer inte är så viktiga utan mer idéer och sammanhang. Vi har en förståelse om att det ibland t.om. kan finnas flera rätta svar på frågor beroende på olikheter mellan människor och sammanhang.
Det tredje stadiet är när vi kan ta ställning för och emot olika synsätt och perspektiv.
När man har gått igenom alla tre stadierna, nerifrån fakta, via teorier och upp till en egen syn har man skaffat sig tillgång till alla tre nivåerna. Här drar författaren en parallell till situationen då en person handleder någon. Först samlar man in fakta, sen ser man denna fakta på olika vis för att till slut komma fram till klientens eget ställningstagande. I kapitel 2 berättades om induktion och den här typen av handledning är ett induktivt arbetssätt.

Allt i det här kapitlet handlar om abstraktionsnivåer. Längst ned i abstraktionsskalan, som Anders kallar den, finns elementarnivån, den konkreta nivån som handlar om kunskaper om fakta, den konkreta världen m.m. Nivån ovanför den kallas metanivån och handlar mer om mönster, kategorier, regler och synsätt. Ännu högre ligger meta-metanivån där personliga synteser av kategorier ligger. Det finns också högre abstraktionsnivåer men de flesta människor använder sig inte av dessa. Det här md meta-metanivåer och högre nivåer än så, känns ganska komplext för mig att förstå och lite flummigt men också både intressant och spännande! Anders menar att när man lyssnar på en samtalspartners berättelse och utifrån den försöker hjälpa honom eller henne se de mönster som alla detaljerna i berättelsen utgör så för man upp konkreta enskildheter till metanivå. Då kan partnern se mönster och samband och därmed handla medvetet och slippa förlora sig i en massa detaljer.

KASAM är ett begrepp som forskaren Antonovsky tagit fram då han gjorde studier på fångar från andra världskriget. Han upptäckte att de som klarade sina prövningar i koncentrationslägren bäst var de som hade en högre känsla av sammanhang ( KASAM ). Ska försöka förklara detta på ett mycket enkelt och tyvärr bristfälligt vis, annars blir det ju så långt, så här förstår jag det: KASAM består av begriplighet, hanterbarhet och mening. Har man högre grad av dessa är det enklare i livet att förstå orsak och verkan, man kan se samband och har kunskaper om sig själv och tillvaron. Allt detta är av stor vikt för den mentala hälsan. Antonovsky tycker att mening är den viktigaste delen i KASAM och att varje människa måste finna sin mening eller skapa en mening med livet på egen hand.
Antonovskys teori handlar om att människor som funnit sin mening i livet mår bra.

Kommunikationens tre främsta syften kan vara:
1. Behov att få kontroll över situationen.
2.Samtalet ska bidra till personlig utveckling.
3. Man vill bli bekräftad, alltså tagen på allvar.
En av huvudtankarna bakom KASAM är att hjälpa människor att se. Och det är just vad en samtalsledare gör som strävar efter att hjälpa sin samtalspartner, tycker Anders och det kan man väl bara hålla med om!

Kapitlet avslutas med Watzlawicks problemlösningsteori. Han talar om två typer av förändring. Den första sker inom ett system som själv blir oförändrat, ett enkelt exempel kan t.ex. vara att man förbättrar ventilationen på en arbetsplats. Det andra är en ändring av själva systemet, man går utanför ramarna, ett förenklat exempel kan vara när man inte trivs i sin bostad så man skaffar ett nytt boende istället. Watzlawick talar om förändringar och problemlösningar av första och andra ordningen. Han skiljer på svårigheter och problem i sin teori. Svårigheter är lättare att bli av med och går att göra något åt, men gör man inte det kan de bli till problem och problemen är mycket mer ansträngande att åtgärda. Han menar också att människor ofta gör svårigheter till problem genom förnekelse, genom att sätta ouppnåeliga mål eller genom att lösa svårigheter på fel abstraktionsnivå.

I kapitel 4 som handlar om kommunikationsteorier visar återigen författaren på många roliga och ibland lite sorgliga exempel på dialoger mellan en samtalsledare och en samtalspartner, hur det kan låta när de fungerar men också hur det kan se ut när samtalen slutar totalt misslyckade... Han berättar också detaljerat om olika kommunikationsteorier och här följer min väldigt kortfattade och hemskt förenklande beskrivning av dessa samt lite annat smått och gott:

Anders börjar med att berätta hur han ser på de tre olika "kommunikationsorden" beskriva, förklara och förstå.
Beskriva förklarar han, med hjälp av olika teoretiker, som när man ger en bild av eller en uppfattning om hur något framträder, hur något ser ut eller ter sig. En beskrivning kan man få av en samtalspartner genom att ställa öppna, deskriptiva frågor som "Hur?", "Vad?" "Vill du utveckla vad du menar med..?"
Förklara är enligt författaren när man söker en orsak till att något är som det är. Förklaringar får man genom att ställa den analytiska frågan "Varför?".
När man försöker förstå en person söker man efter den subjektiva mening ett fenomen, ett tillstånd eller en händelse har för en person i ett givet sammanhang, menar Anders vidare.
Förståelse kan vinnas med hjälp av man ställer både deskriptiva och analytiska frågor.

Det som framträder, det som visar sig, då samtalspartnern svarar kan kallas fenomen.
 Då man ställer krav på förklaringar av sin samtalspartner ( varför-frågor t.ex. ) får man akta sig så det inte låter anklagande. Det kan t.om vara så att partnern inte kan svara på just varför-frågor för att den är omedveten om sitt handlande... Ibland kan också orsakssammanhang så invecklade så partnern inte ens kan besvara en varför-fråga just därför (^^) ! En annan risk med varför-frågor är att den som söker orsaker i det förgångna kan fastna i uppfattningar om att han eller hon "är sån." Sist men inte minst är det i de flesta fall oftast möjligt att hjälpa människor utan att veta alla orsaker. Så se upp med varför-frågorna, de kanske inte behövs !

 

 

Samtalsstrukturer är viktiga kommunikationshjälpmedel. Hur kan man då strukturera sina samtal? Författaren delar med sig av en struktur han sammanställt. Den består av tre delar: Förhållningssätt, strategi och taktik. Alla dessa är på olika abstraktionsnivåer.

 Förhållningssätt är förenklat den attityd, inställning eller anda i vilket ett samtal förs. Att vårt förhållningssätt bör vara intresserat är väl självklart så här långt in i kursen... Välvilligt och nyfiket är också ord Anders nämner i detta stycke. Han skriver också om vikten med att bekräfta människor här. Att ta en människa på allvar men att inte nödvändigtvis tycka likadant. Då motsatserna till bekräftande, diskonfirmera och diskvalificera, förekommer i samtal blir oftast resultatet väldigt dåligt ( att samtalspartnern ger upp ). När samtalet funkar bra kan samtalspartnern självklart oftast finna egna lösningar i ett gott samtal eller när samtalsledaren och samtalspartnern tillsammans kommer på en helt ny problemlösning som ingen av dem kunnat göra var för sig kallas det en induktiv syntes.

 Strategi betyder plan. Författaren hänvisar till Watzlawick återigen som rekommenderar en speciell ordning på frågeområdena så samtalsledaren har en strategi att följa. Här är ordningen:

1. Definiera problemet.

2.Definiera vilka lösningar du redan provat.

3. Beskriv målet så gott det går.

4. Gör upp en plan.

I undantagsfall, menar Anders, att en strategi behöver kompletteras med uppgifter om den historiska bakgrunden för att underlätta för samtalsledaren att hjälpa samtalspartnern att se ett mönster i sina misslyckanden.

 Med taktik, slutligen, menas i boken ett konkret tillvägagångssätt som sker inom en strategi som är mer långsiktig. Här berättar författaren om en frågemetod som kallas BLS, The Basic Listening Sequence. Med hjälp av öppna, deskriptiva frågor kan samtalsledaren få samtalspartnern att ge en riktigt detaljrik beskrivning av de tre strategiområdena eller delarna. Vikten av att validera det samtalspartern sagt under samtalet påtalas också. Att samtalsledaren gör sammanfattningar är jätteviktigt av flera olika orsaker. Sammanfattningar säkerställer giltigheten i det som sagts. Samtalet blir korrekt tydliggjort. Partnern känner sig tagen på allvar. Man har "gjort gemensamt", vilket är Anders definition på begreppet kommunikation i boken!

 

Enligt forskarna Bandler och Grinder kan tre olika omformningsprocesser ge oss människor en skev och ibland torftig och avvikande bild av verkligheten och också försvåra för oss i vår kommunikation. De här processerna kan uppstå för att vi helt enkelt inte är objektiva varelser utan reagerar subjektivt på vår omgivning. Processerna kallas generalisering, utelämnande och förvrängning. ( Går inte närmare in på vad de innebär för då behöver jag skriva en dubbelt så lång text men det hörs väl lite på själva orden, hoppas jag ? ) Som jag förstått det menar forskarna att det talade språket vi använder påverkas av dessa processer och då vi generaliserar, förvränger och utelämnar försvårar vi omedvetet för oss att bli detaljrika och nyanserade. Då de också menar att detaljrikedom och nyansering kan öka vår förståelse om vår situation, finner vi också fler alternativ till den och kan också försöka ändra den. Att utveckla detaljrikedom och nyanser hos samtalspartnern kan en god samtalsledare hjälpa till med på olika sätt. Anders påvisar i flera dialoger i boken hur viktigt det är med öppna frågor från samtalsledaren som leder fram till utveckling hos samtalspartnern. Han hävdar att ju mer av sakernas tillstånd en person förstår och ju fler samband hon ser, desto mer gripbar, hanterlig och mindre skrämmande blir tillvaron. Kan bara hålla med !

 

Det där med att ge konkreta råd, ja... Kapitel 4 tar upp det också. Anders är ingen fan av det eftersom han tycker att människors problem ofta har att göra med fast förankrade attityder och värderingar, som bara kan förändras efter lång påverkan eller i samband med en traumatisk händelse. Fast i undantagsfall kan de vara på sin plats. Han säger själv att han skulle tycka illa om den samtalsledare som besvarade alla hans frågor med "Vad tycker du själv?". Ibland menar han att råden helt enkelt mer är maskerade behov av bekräftelse från samtalspartnern som nästan kommit fram till en egen lösning på sitt dilemma.

 För det mesta avråder han dock från att ge goda råd, klämkäcka tillrop, generalisera och han rekommenderar också oss läsare att undvika att blanda in egna, personliga erfarenheter.

 

 

 

 

Skillnaden mellan innehåll och process är viktig för att förstå hur t.ex. en trettioåring kan hjälpa en åttioåring med dennes problem eller hur en teoretiskt medelmåttigt begåvad person kan hjälpa en teoretiskt mer begåvad. I verbal kommunikation är innehållet det som sägs medan process blir det sätt som man handskas med det som sägs. Om samtalsledaren är intresserad, bekräftande, åstadkommer det välformade språk Bandler och Grinder efterfrågar och ställer processfrågor då samtalspartnern generaliserar och istället ber partnern utveckla sina tankar och synpunkter kan samtalsledaren vara till hjälp oavsett relationens nivåförhållande. Samtalsledaren bör också ha en bred repertoar så han kan tala med sin partner på ett språk som partnern begriper.

 

Slutligen berättas det om transaktionsanalysen i detta kapitel. Tyckte detta var väldigt intressant. Eric Bernes teori om transaktionsanalys handlar om att varje människa i sin personlighet innehåller:

* en Förälder som vi kan kalla F. Här finna våra integrerade normer, pekpinnar åt oss själva och andra, censur och förbud.

* en Vuxen som kallas V. Vuxen är en medlande instans mellan Föräldern och Barnet. Här beter vi oss sansat, kompromissvilligt, håller oss till sakfrågor och rusar inte iväg känslomässigt.

* ett Barn som vi då kan kalla B. Här är den delen av oss som ger efter för impulser, är barnslig och säger emot eller beter sig hjälplöst när någon plattar till oss eller bestämmer över oss.

 

 

Så här kan en transaktionsanalyskarta se ut...

 

 

 Då jag som samtalsledare t.ex. talar som F och min samtalspartner som B "korsar" vi transaktioner på ett sätt som får kommunikationen att gå riktigt dåligt. Det fanns en mängd exempel på dialoger av olika kombinationer i boken jag skrattade gott åt men som jag tyvärr också ibland kunde känna igen mig i. Ett sammanfattande råd från boken om transaktionsanalys var: Bestäm själv vilken nivå du tycker att du vill tala på. Om det inte ger en horisontell kontakt ( ex. V till V ) gå upp till processnivå vilket kan innebära att man t.ex. berättar för partnern hur man funderar kring hur partnern handskas med samtalsämnet. 

 

Kapitel 5 heter Förändringens språk. Det språk som kan användas ( och även språkbruk som kanske inte bör användas ) i hjälpande och stödjande samtal, vid coaching och i terapisamtal är det som avhandlas i detta kapitel. Författaren berättar här om att människan genom medveten och kompetent användning av sitt språk kan öka sina möjligheter att klara av problem, lösa svårigheter, åstadkomma förändringar och se tillvaron på ett nytt sätt.

 Varför är det då så bra och önskvärt med nya mönster och världsbilder för våra adepter som är hos mentorn för att samtala ? Jo, de nya mönstren som adepten kommer att se framträda, kommer troligen att vara av högre kvalitet än de gamla eftersom de utgår och fler överväganden, tankar och känslor. I en samtalssituation som präglas av respekt och ömsesidighet finns också en beredskap från samtalsledarens sida att godta sakskäl med förmåga att ändra sina egna ståndpunkter. Ett ömsesidigt utbyte av överväganden, tankar och känslor sker alltså. Med den här approachen blir det ju en win-win-situation för alla samtalsdeltagarna, om det är så är fråga om coaching, adept-mentor, patient-terapeut, eller vilken slags stödjande samtal det än är, som jag ser det.

 

Enligt Watzlawick kan verbal kommunikation ( kommunikation i tal eller skrift ) studeras utifrån 3 huvudperspektiv:

 

1. Syntax gäller de regler, t.ex. grammatiska, som styr ordens användning.

( Kom ihåg kapitel 4 där forskarna Bandler och Grinder berättade hur generalisering, utelämnande och förvrängning försvårar att vi får en realistisk världsbild. Om vi undviker generaliseringar, utelämningar och förvrängningar vilka har med syntax eller språkregler att göra, i vårt språk blir det mer välformat. Minns att välformat språk är viktigt ! )

 

2. Med semantik menas ordens betydelse, vilken mening människor lägger i dem. ( Ett exempel på semantik är frågan "Vad menar du med en trevlig människa?" )

 

3. Pragmatik har att göra med hur kommunikationen påverkar och vad den konkret åstadkommer. ( En väldigt stor del av boken "Om konsten att samtala" handlar om just pragmatik, läran om språkets användning och hur fraser tolkas olika beroende på dess sammanhang.)

 

Allt detta menar författaren bör beaktas i ett samtal av en god samtalsledare. Han utdelar dessutom en varning för att samtalsledaren ska använda ett alltför yrkesskadat specialspråk. Att tala utan att krångla till det och att översätta fackuttryck till ett begripligt språk är viktigt, betonar han.

 

 

 

 

Watzlawick delar in språket i två olika typer som det berättas vidare om i boken. Det ena är logiskt, analytiskt, objektivt och definierande. Det andra är svårare att definiera därför att det inte är definitionens utan bildens eller symbolernas språk. Digitala symboler är när vi människor kommit överens om innebörden i en symbol, t.ex. bokstäver och ord. Analoga symboler har ett tydligare samband med det symboliserade språket genom att det liknar det på något sätt, t.ex. en bild av en katt. I boken förklaras att man kan se ett samband mellan våra respektive hjärnhalvor och en tydligare förståelse av det analoga eller digitala symbolanvändandet om jag förstått informationen rätt... Alltså "processar" vi olika symboler i olika delar av hjärnan och i bästa fall sker sedan en insikt på högre nivå då båda hjärnhalvorna samverkar. Ibland har människor svårt att få denna insikt och de kan ha låst fast sig i antingen ett digitalt eller analogiskt tänk, en sida dominerar. Detta medför svårigheter som tas upp i olika exempel i kapitel 5.

De dubbla budskap som människor ibland kan sända ut uppstår när ansiktsuttryck, kroppsspråk eller tonfall ( alla är analoga budskap ) inte överensstämmer med det verbala ( det digitala ). Man kan säga att den analoga delen av kommunikationen kvalitetsmärker den digitala!  

 

 

 

I boken går Anders sedan igenom hur han genom att använda analogt språkbruk i samtal och genom att blockera logisk analys hjälper människor att kunna hjälpa sig själva. De blir hjälpta med att utveckla sin världsbild under samtalen med Anders.

 

Hur använder man då ett analogt språkbruk? Författaren berättar att han kan använda metaforer, liknelser och eufemismer när han pratar med sin samtalspartner. T.ex. kan partnern får hjälp att utveckla en bildmässigt fantiserande av ett mål som följs av en mer konkret strategi i fortsatta samtal för att nå det. När jag läser det här kan jag verkligen förstå nyttan av ett rikt och välformat språk, på alla sätt och vis. Väldigt spännande läsning tycker jag!

 

Varför är det då bra att som samtalsledare ibland blockera den logiska analysen hos samtalspartnern ? Om jag har förstått rätt kan det logiska tänkandet ibland hämma andra typer av lösningar på dilemman hos samtalspartnern. Hon eller han kan inte själv komma på bra lösningar utan "sitter fast."  Genom att samtalsledaren sätter samtalspartnerns logik ur spel kan partnern börja använda sin fantasi till att skapa lösningar. I boken ges exempel på hur en sån blockering kan gå till upp.

ett sätt kan vara att samtalsledaren skapar intellektuell förvirring hos partnern. Att försätta en person i en situation där deras logiska eller känslomässiga resonemang inte längre håller eller att använda sig av ordlekar kan faktiskt göra att skapa en konstruktiv förvirring som sedan kan leda till ett vidare perspektiv och ett nivåbyte hos samtalspartnern. Ett annat sätt att få partnern att sluta analysera logiskt kan vara att som samtalsledare skapa paradoxer hos partnern. Får nog ta ett exempel här eftersom det är svårt att förklara utan fallbeskrivning: Att uppmana den som lider av sömnlöshet att sluta oroa sig och hålla sig vaken istället för att ligga i sängen på kvällen och bli alltmer uppjagad, kan få den sömnlöse som bestämt sig att vara vaken att slappna av tillräckligt för att kunna känna sig trött somna på kvällen, gravt förenklat. Ytterligare ett sätt är för samtalsledaren att samtala med samtalspartnern om dennes alternativillusioner och i samtal visa på att det kanske finns fler sätt att lösa ett dilemma på än de som partnern fastnat i och egentligen inte är nöjd med som alternativ. "Rätt" eller "Fel" är vanliga alternativillusioner och där kanske samtalsledaren kan visa på ett tredje alternativ, "Olika". Här hjälper samtalsledaren sin partner att komma fram till en omtolkning av hur partnerns världsbild ser ut så det nya alternativet kan uppstå ! Ibland kan det vara bra att samtalsledaren på sitt eget bästa sätt uppmuntrar partnern att prova en lösningsidé för att sedan sedan komma till insikt om dilemmat löste sig eller ej. Detta kan man kalla för Handling före insikt. De nya perspektiven samtalspartnern får kan i sig vara, eller ge en idé om, hur en lösning skulle kunna se ut!

 

Om samtalets ramar handlar det om i kapitel 6. Här blir det väldigt intressant att få följa Anders tankar om samtalsramar då han arbetar med terapeutiska samtal. Jag har efter detta kapitel fått en större insikt hur en terapeut kan lägga upp, forma till eller iscensätta, kanske man kan kalla det, den hjälp han eller hon vill ge sin patient via samtal. Tycker nog att mycket av det Anders skriver går att applicera, om även kanske i lite mindre precis skala, även på andra former av samtal som coachande, lärande och mer allmänhjälpande. . .

 

Anders berättar om driftsångest och systemångest. Mycket kort handlar det om att människor som får ångest när tillvaron flyter omkring och de inte tycker de har tillräckligt mycket av sitt liv under kontroll. Då känns det som de kommer att "spåra ur" och börja leva ut drifter och impulser som de inte kan hejda och just det tillståndet verkar både skrämmande och farligt för dem. De får då just driftsångest.

Tvärt emot, finns det andra som upplever det motsatta, systemångest. De får ångest i hårt strukturerade miljöer och känner sig hindrade och hämmade.

 I samtal kan samtalsledaren göra att denna typen av problem synliggörs för samtalspartnern som själv kan skapa ramar att hålla sig till som kan ge trygghet.

 

 

 

 

Han menar också att det som samtalsledare inte finns en given struktur att hålla sig till i samtal. Det finns inga "standardsamtal" att ta till utan samtalsledaren får anpassa samtalets väg framåt efter vad som dyker upp för tillfället i det. Här gäller det naturligtvis att samtalsledaren har struktur och professionalism men också förmåga att anpassa sin ledning och hjälp till vad som passar för den enskilde samtalspartnern i nuet. Anders berättar också hur han resonerar i terapeutiska samtal, vissa moment han vill ta upp då han bedömer det lämpar sig och om det lämpar sig. Mycket intressant läsning.

 

Författaren väljer också att citera Watlzawick igen då han skriver: "Varje kommunikation har en innehålls- och en relationsdel där den senare klassificerar eller kvalitetsmärker den förra och är därför metakommunikation." och "Om man inte definierar relationen hamnar kommunikationen på elementnivå och blir en kamp om relationen." De här citaten visar på vikten att göra klart var man har varandra, vilka principer och regler som ska gälla i samvaro, i samtal och i umgänge. Watzlawick  kallar detta att definiera relationen och det tror jag man har stor nytta av i alla typer av hjälpande och lärande samtal. Efter man definierat en relation kan man fördjupa sig i vad samtalet ska gälla och syftet tillsamman utan att hamna i maktkamper.

 

Skillnaden på syfte och mål tas också upp. Det kan vara bra att kunna särskilja dessa i ett samtal. Syften kan sägs ligga på en högre abstraktionsnivå än målen. Mål kan uppnås för att vi ska kunna nå speciella syften. Det kan vara bra att fastställa syften så man kan bryta ned dem i delmål. Syften och mål varierar mellan olika typer av samtal. I boken delas de upp i kategorier: Kartläggande, motiverande, stödjande, problemlösande och behandlande samtal. Vi läsare får exempel på mål och syften i de olika typerna av samtal och får en förståelse för hur samtalsledare kan se skillnad på dessa. Frågan om mål och syften alltid är viktiga kommer också upp. Här menar Anders att det ibland kan vara en omöjlighet att formulera konkreta slutmål eller syften för en individ eller verksamhet. Att följa vägen eller inriktningen i ett större perspektiv eller genomgå en process i ett samtal har också ett värde. "Att känna igen något när man ser det" är också en kunskap och visshet som kan vara nyttig att ha. Den kunskapen kan en samtalspartner få i ett samtal med en bra samtalsledare.

 

I boken tas konkreta detaljer upp som rör själva ramarna kring samtal i terapeutisk form. De är bra och kan användas till mentorers och adepters samtal med. De listas i boken så här:

1. Ditt förhållande till tiden.

- Samtal är bara effektiva så länge man orkar lyssna men därmed finns heller inga exakta tidsregler.

2. Din och klientens tid ( här vill jag byta ut bokens ord klient mot samtalspartner eller adept ):

- Ange tiden som avsatts för sammanträffandet. Genom att diskutera hur tiden ska användas delas ansvaret.

 3. Processens art.

- Det gäller att hjälpa samtalspartnern att formulera sitt problem och se egna lösningar. Denna typen av processtänkande ska göras klart för samtalspartnern. Det kommer inte att komma lösningar "serverade på bricka" i samtalet.

 4. Samtalet och rummet.

- en ostörd och lugn miljö där båda parter sitter bekvämt och inte i olika höjd rekommenderas. Inget vidare att känna sig pytteliten som samtalspartner med en samtalsledare som tornar upp sig i en jättehög stol framför en, eller hur ? ^^ Inget kollande på klockor, mobiler och annat som avleder. Tänk respekt ! Att föra anteckningar kan vara bra och det kan man tala om att man vill göra redan i början på samtalet.

 

 

 

Kapitlet avslutas med att författaren berättar om olika faser och stadier hans klienter går igenom i de terapeutiska kommunikationsprocesserna. Mycket intressant och läsvärt.

 

Slutligen har jag då läst Anders sista och 7:e kapitel i denna bok.  Kapitlet heter Samtalet som konst och beskriver vilken känsla och professionalism som författaren menar är de mest hjälpfulla för  samtalsledare att inneha ( och naturligtvis gagnar dessa också samtalspartnern ) i ett hjälpande samtal. Tycker detta kapitel i ännu högre grad inriktas på det terapeutiska samtalet men ska försöka vaska fram några mer allmängiltiga guldkorn.

 

Anders menar att ett personligt och bra samtal måste vila på personlig kontakt och förtroende, annars kan inga teorier i världen hjälpa en samtalsledare att kunna åstadkomma mer än marginella resultat.

 

Han talar mycket om goda egenskaper som han mött hos folk som kommit att förändra och påverka hans eget liv. Han tar också upp vikten av att vara sig själv i ett samtal med en partner. Det utesluter inte att man inte kan bestämma sig för en speciell strategi eller välja att avvakta och hushålla med vad man tänker och gör tills vidare som samtalsledare. Han gör skillnad mellan konster och känsla. Konster beskriver han som trick, tekniker, metoder och strategier utan personlig förankring hos samtalsledaren. De är nödvändiga men inte tillräckliga. Känslan gäller det personliga mötet och i det känsliga mötet har samtalsledaren, som Anders säger, själen med sig, och därför t.o.m. kan göra sig skyldig till en del detaljfel utan att samtalspartnern därför tappar förtroende. Han tipsar återigen om metakommunikation då känslan ibland försvinner iväg hos samtalsledaren. Det kan vara spänningslösande för båda parter.

 

Han tar upp många exempel från terapistunder och lite roliga och bra historier och liknelser för att man ska förstå bättre hur en samtalsledare kan visa känsla på bästa sätt.

 

Professionalism är också viktigt i ett hjälpande samtal. Gäller naturligvis i mentorssamtal med men här kan jag väl känna att det i än högre grad gäller i rena terapeutiska samtal där klienten kanske både provocerar och svänger i humöret. Vikten av att förstå relationen till klienten och att samtalsledaren också är medveten om sina egna behov och känslor påvisas också här med exempel som är väldigt intressanta.

 

Tycker om hans sätt att definiera självkänsla, självförtroende och självsäkerhet.

En person med god självkänsla är nöjd med sig själv som hon är.

Självförtroende kan betyda att en människa är nöjd med sig själv i vad hon gör.

Självsäkerhet kan betyda en säker attityd eller ett säkert uppträdande.

  

Terapeuten kan ibland komma att behöva sätta gränser mot sina klienter och det tar boken upp. Också detta är givande läsning och jag tycker jag får en ökad förståelse hur det är att arbeta med terapeutiska samtal. Mycket av det Anders tar upp kring detta handlar i grunden om att tryck skapar mottryck och att man som terapeut måste sätta gränser på passande vis. Läsvärt !

Olika yrkerskårer som arbetar med just hjälpande samtal kan råka ut för psykiska yrkesskador. Hos bl.a. förskollärare förekommer övertydlighet ibland som en yrkesskada... Något som tål att tänkas på.

Han avrundar kapitlet med att berätta om hur man kan öka upp sin empatiska förmåga genom att studera detta både i teorier, genom utbildningar och genom att själv t.ex. gå i hjälpande samtal hos en terapeut. Boken berättar om några olika teorier kring empatiskt förmåga. Några roliga och samtidigt väldigt genomtänkta punkter om hur man bör göra i och kring samtal och hur man INTE bör göra i och kring samtal som hjälpande samtalsledare, finns med sist i boken, innan slutorden.

Den här boken tycker jag varit mycket bra för min förståelse om hjälpande samtal. Rekommenderas varmt !


De fantastiska seriestripparna har jag plockat från sidor på internet. Inte många av dem har namn på tecknaren, tyvärr. Denna sida är ju ej för ett kommersiellt syfte så jag hoppas det är OK och kommer genast att ta bort dem om nån så önskar !

Mentorsutbildning; En av våra första böcker "Mentorskap i skola och förskola" - processdokument 2

En av de första böckerna vi läst är "Mentorskap i skola och förskola" av Ylva Ståhle och Agneta Bronäs ( red. ). Kommer inte att göra en utförligare recension här... Det finns det andra som är mycket bättre på än jag och eftersom vi alla ska ha läst den så gissar jag att det kommer att finnas en del recenserade stycken att ta del av. Tror jag håller mig till mina egna funderingar kring boken istället.

Mina tankar var lite att "Oj, vad den här boken spretar iväg..." när jag läste den. Hade inte det nämnts i förordet att den var baserad på föreläsningar för blivande mentorer hade jag nog undrat lite om det inte varit lättare att sammanställa boken på ett annat sätt. Full av fakta är den dock. Och bra att ha läst så jag klagar inte. . .

Saxar lite saker ur texten jag tyckte extra mycket till om, inte visste innan eller vill veta mer om:

I bakgrundstexten till beslutet om lärarlegitimationen anges 3 skäl till varför lärarlegitimation och introduktionsperiod skall införas:
1. Kvaliteten i utbildningen ska styrkas.
2. Elevernas resultat ska förbättras.
3. Likvärdigheten för barn och elever ska tryggas
Hur då? Jo, nu ska förskollärare och lärare på ett tydligare och effektivare sätt stödja barns och elevers lärande, följa upp, utvärdera och utveckla verksamheten. Om förskollärarna står det att nationella och tydliga behörighetsregler ska göra det möjligt för förskollärare ( och lärare ) att upprätthålla och vidareutveckla sin kompetens. Dessutom ska de ta ett tydligt ansvar för verksamhetsutvecklingen.
Här blir jag ju nyfiken, hur är det tänkt mer exakt att förskolläraren tydligt ska ta ansvar för verksamhetsutvecklingen, man talar ju om det i ganska vaga ordalag i boken... Det är ju ett väldigt spännande ämne. ( Hattie nämns och några exempel.... Åh, det här är absolut något jag skulle vilja arbeta mer med, hur en enhet kan se över och utveckla sin egen verksamhetsutveckling. Känner att på min enhet är jag helt off vad gäller inblick i detta, för mig känns det numer alltid väldigt svårt att få insyn i pågående förändringar förrän alla beslut hur redan är tagna! ) Hur kommer reglerna att möjliggöra att förskollärarna vidareutvecklar sin kompetens på ett individuellt och djupare plan? Ville allt haft lite exempel. Det här skulle vara spännande att lyfta upp och diskutera i gruppen känner jag. Är väldigt nyfiken på hur ett sådant arbete skulle kunna se ut, eller om det rent av redan görs på mina studiekompisars enheter!?

Vidare till mer om info. adeptens första år:
Introduktionsperioden ska underlätta yrkesanpassningen och inte vara en förlängd lärarutbildning står det. Man förklarar också att mentorns roll är stödjande medan en handledare är en som bedömer. Enkelt och bra förklarat.
Det skall göras en individuell plan som motsvarar den nyanställdas behov. Den skall upprättas av förskolechefen. Här förväntas mentorn bidra med underlag genom att lyfta fram den enskilda förskollärarens specifika utvecklingsbehov. Låter jättebra och som om adepten tryggt blir lotsad och samtidigt utmanad genom sitt första år. Utmärkt är att man också ser till adeptens egna möjligheter till att påverka planen. Kan kanske tycka att arbetslaget kunde fått delta någonstans i processen med men eftersom jag inte vet hur det skulle gå till har jag inte något förslag att komma med, heller. Dessutom kanske det skulle kunna uppfattas som pressande för adepten på något sätt..  Svårt det där.

Att mentorerna måste dokumentera sina observationer och samtal med adepterna känns ganska självklart. Hur ska man annars kunna vara den ledsagare och coach som minns vad som sagts, hittar de rätta utmaningarna och ger det kunskapsmässiga och erfarenhetsbaserade stöd som utlovats adepten? Då mentorerna även förväntas bidra med information vid förskolechefens bedömning av adepten förväntas det ett klart och tydligt underlag också av den anledningen. Att mentorer får möjlighet att mötas sinsemellan för reflektioner etc. antar jag också måste vara till stor hjälp i yrkesrollen och som jag förstått fungerar det redan så i Mölndals kommun, det finns redan mentorsnätverk. Mentorns viktiga uppgifter kommer att kräva egen tid och stort personligt engagemang, det framkommer tydligt i boken.

 

Lite mentorsmagi !

 

I kapitlet om yrkesmässighet beskrivs vad en nyutexaminerad lärare ska utveckla och man nämner didaktisk förmåga och kommunikativ förmåga. Det står också att de nyutexaminerade dessutom ska kunna samarbeta med föräldrar och kollegor men då handlar det mer om utveckling på ett personligt och socialt plan. Så här rent spontant kan jag nog tycka den här uppdelningen är lite märklig. Att ha svårigheter med att samarbeta med föräldrar och personallag medför så otroligt stora negativa konsekvenser i yrkesrollen så jag kanske kan tycka att de här områdena kräver en lite yrkesmässig kunskap med. Det känns som denna kunskap emellanåt förekommer väldigt lite i undervisningen på högskolan. Fast det kan kanske också vara så att jag har tytt ordens betydelse lite fel i boken... Suck. Hjälp !  Många av mina VFU-studenter har faktiskt påtalat det genom åren men om hur det ser ut rent faktamässigt vet jag inte. De verkar dock ha känslan att inte ha fått så mycket teorier eller metoder att omsätta i praktiken i samarbetet med föräldrar och allt som oftast hävdar de flesta att de känner sig djupt osäkra i kontakten med föräldrar. Som student på högskolan skulle man kanske få mer teori/metodik om samarbete i arbetslag och om pedagog/föräldrarelationer och inte mest få höra att det egentligen inte är förrän man kommer ut i yrkeslivet man får chans att utveckla dessa kompetenser? Att arbetet med föräldrar och arbetslagsarbete till stor del skulle handla om utveckling på ett personligt och socialt plan och inte yrkesmässigt kan jag nog tycka känns lite knepigt om man med yrkesmässig menar professionell...

 

Jag tycker om beskrivningarna om hur sensibilitet och reflektion är egenskaper som går hand i hand hos bra lärare. Det här har man ju sett så många gånger hos pedagoger som är riktigt duktiga men jag har nog inte riktigt haft ord på vad som pågått förrän nu. Naturligtvis måste båda dessa egenskaper vara av lika stort värde för en god mentor eller vem som helst som vill guida, leda eller visa en adept, generell hjälpsökande eller student på en möjlig god väg.

 

"Kan jag ta den andres perspektiv?" Vilken bra fråga! Och vad svår. Det är minsann inte alltid så lätt. Själv har jag den där apan på ryggen som gärna vill att jag ska köra lite "kateder-undervisning" i lärande samtal emellanåt, för jag har starka minnen från min egen barndom i skolan att så här talar man minsann som pedagog. ( Vilket man inte alls bör göra ^^ !) Jag får allt som oftast bita mig i tungan när jag har massor med idéer och färdiga lösningar som jag tycker är jättekäcka att dela med mig av, ombedd såväl som o-ombedd. Ett litet citat som jag verkligen gillade från boken och som jag kommer att ta med mig i många situationer, kommer här: "En mentor kan fundera över hur samtalen med den nyutbildande kollegan egentligen ter sig. Talar jag till eller med min nya kollega? Tillåter jag den andre att utmana mig i samtalet? Hur kan stöd på ett personligt och socialt plan se ut i en äkta dialog? Gynnar strukturen i samtalet någon av oss? Accepterar jag att hans eller hennes sanning inte överensstämmer med min? Ser jag över huvud taget den andres verklighet?"

 

Våra ambitioner att skapa samhörighet, trygghet och stabilitet kan bromsa oss från att vilja se diskrepanser och vi utmanar därför inte varandra i alla olika relationer i privatlivet, tror jag. På jobbet har vi ju som pedagoger både förväntningar och krav på oss att lägga ned helt andra anstängningar på relationer än de vi gör med vänner och bekanta. Att se hur olika man är och att utmana kan vara jobbigt och tungt i värsta fall och kräver acceptans och eftertänksamhet. I det som Buber kallar autentiska möten finns en spänning som är skapande och som istället balanserar personliga och sociala behov och vi pendlar mellan närhet och distans i mötet med varandra. Båda personerna i mötet tycker att vi är både lika och unika. Att bli medveten om vad man egentligen säger, hur man säger det och vilket sätt man har i förhållande till den man talar med, även icke verbalt som kroppsspråk, hur vi visar respekt etc. är av yttersta vikt för hur en relation kommer att pendla. Det kanske inte uppstår någon balans. Då måste en mentor ha strategier och försöka analysera vad som skett för att sedan åtgärda det. Mentorns arbete blir att sträva efter en äkta dialog, att våga utmana och att själv bli utmanad.

 

Adeptens eget yrkesansvar tas upp i boken. Bra, tycker jag. I vårt yrke har vi av tradition ett stort yrkesansvar själva, vi tar själva kontakt med och arbetar tillsammans med andra yrkeskårer när vi behöver. Jag finner i boken beröringspunkter mellan mentor/adeptförhållandet och med andra konsultationer vi ibland själva bedömer att vi som pedagoger behöver göra i vårt yrke. Det talas om skillnader men också om likheter, gemensamt är att det gäller att ta eget yrkesansvar, att vara aktiv i det. Bra att detta nämns, det är en viktig del av vårt yrke att veta vad vårt yrkesansvar innebär, när vi behöver ta stöd i olika slags handledare och konsulter och även hur dessa kan verka genom personalen. Att som mentor påvisa adepten att man anser denna vara kompetent även om hon/han önskar guidning är att visa att det kan uppstå många situationer under ens yrkesliv då det ska vara fullständigt naturligt att använda sig av andra professioner för att utveckla sin yrkeskompetens och ta yrkesansvar. Skulle personligen önska att alla vi hade mentorer. Tänk vad otroligt givande och utvecklande för alla oss som arbetar med människor !

 

 

 

Ung blivande lärare skickade detta på sitt Instagram idag. Härligt tyket och gôtt att i texten urskilja stoltheten över det blivande yrket; passionen, glöden, viljan, driven, ambitionen... Som färdigutbildad kommer hon kanske inte att ha lika mycket attityd men nånstans känns det här väldigt uppfriskande tycker jag !

 

 

Olika kompetenser är värdefulla, står det i boken. Har svårt för att tänka mig att vi som pedagoger inte skulle hålla med om det... det brukar vi väl vara duktiga på att se och lyfta fram? I ett av bokens sista kapitel talas om olika metoder att bedriva forskande verksamhet på arbetsplatsen. Man berättar om olika metoder bl.a. aktionsforskning. I boken talas också om hur den nyutbildade läraren kan delta i dessa utvecklingsarbeten som en fullvärdig medlem trots sin ringa yrkeserfarenhet. Hos adepten finns ju de alldeles färska teorier hon/han fått med sig från högskolan tänker jag, vilka är lika viktiga som erfarenheter i relation till förskolans kultur, i ett gemensamt utvecklingsarbete.  Mentorns roll kan kanske också bli att inspirera hela arbetslag och förskolechefer till att utveckla den forskande verksamheten på enheterna så adepten snabbt får en roll som aktiv medlem i enhetens utvecklingsarbete, vad vet jag? Vet inte riktigt hur en sådan roll för mentorns del skulle kunna vidareutvecklas men likväl som en nyutexaminerad pedagog behöver en mentor tror jag att ett arbetslag skulle kunna ha nytta av en... Jag tänker att en mentor kanske kunde vara till hjälp för ett arbetslag till att ta emot att en ny arbetskamrat snabbt i teamet och ledsaga så att alla dessutom känner sig trygga nog att visa på just sina specifika kunskaper?

 

Jaja, det här var lite funderingar kring boken. Få se vad det blir av dem... Kanske kommer det att finnas tid att diskutera med kompisarna i studiegruppen eller med min arbetskamrat som också går utbildningen. Det blir spännande att se hur vi kommer att kunna reflektera tillsammans!

 

 

Dagens pluggmusik, idag blir det lite mer klassiskt stuk: Filmmusik från Inception "Time"